Snygg? Tack, ja i dag fick jag till det

Ärlighet är ett ganska stort problem för oss som har adhd. Man kan uppfattas som taskig, skriver Jenny Persson.

Jenny Persson

Jenny Persson

Foto: Privat

Krönika2020-02-22 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En av de svåraste sakerna med att ha adhd är det här med falsk ödmjukhet. Eller vad man nu ska kalla det, ni vet det där som tjejer och kvinnor ofta håller på med. När de till exempel ska låssas om att de inte vet att de är snygga, fast de stått i kanske tre timmar och gjort sig just snygga. 

För mig handlar nämligen det mesta om logik. Har jag varit duktig så vet jag ju om det och säger helt enkelt "tack" samt håller med om någon berömmer mig. Säger någon att jag är snygg säger jag antingen "tack, ja idag fick jag till det" eller så säger jag "nej", helt enkelt. Eftersom jag ju inte är blind. Är jag snygg så ser jag ju det. Är jag ful så ser jag det. Det handlar om logik. En logik som folk i allmänhet verkar ha lite svårt för. 

Ärlighet är ett ganska stort problem för oss som har adhd. Man kan uppfattas som taskig till exempel, för att man säger sådant som man tycker är helt uppenbart och har glömt bort/inte fattat att alla andra i samhället jobbar utefter helt osynliga regler och normer, för vad man säger och beter sig och inte. Jag har några OTROLIGT pinsamma situationer i bagaget på grund av det, så pinsamma att jag inte ens orkar tänka på dem.

Men det är heller inte bara negativt eftersom det till exempel kan leda till att man själv uppfattas som just ärlig, rak och liksom genuin. Folk gillar i allmänhet att komma till mig med sina problem eftersom jag brukar kunna ge ärliga svar. Ju äldre jag blir, desto bättre blir jag dessutom på att linda in dem lite bättre. Min konstiga hjärna gör också ofta att jag ser på saker på lite andra sätt, vilket kan vara en bra sak när man då, till exempel, behöver lösa ett problem. 

Jag ser också på människor på ett väldigt "nyktert" sätt. Jag ser ofta igenom tramset på ytan och rakt in i dem istället (eftersom jag inte förstår mig på allt det där andra, ytliga, runt omkring). Det ger dem ofta känslan av att de blir "sedda", vilket ju folk i allmänhet brukar vilja bli. Tyvärr leder det här ofta till att relationen blir ganska ensidig, eftersom jag är den enda som SER och det blir utmattande för mig tillslut. 

Nu har jag tänkt att jag ska skriva om adhd i några veckor i rad, eftersom jag är så inåt i helvite trött på när folk påstår att "alla har ju lite adhd nu för tiden". Nej, alla har inte adhd nu för tiden och jag ska förklara för er vad som skiljer era normala hjärnor från våra adhdhjärnor.