Jag fyllde år. Det har jag gjort förr. En gång fyllde jag sju och fick en cykel som jag tyckte var alldeles för stor, minns besvikelsen ända hit när jag plötsligt inte kunde hålla balansen.
Jag har fyllt 19 också, då hade jag tårtfest i trädgården och mina kompisar kom dit och så satt vi och pratade om livet och vad som skulle hända. Jag minns inga drömmar.
Vi är utspridda nu, men jag vet ungefär vad alla som var där den dagen gör. De bor i Västergötland och Skåne och Blekinge och Stockholm, spridda över landet är vi med hemstaden, som få numera besöker, som en slags gemensam nämnare.
Tänk så många människor jag varit genom åren, erfarenheter, med- och motgångar som format den jag varit, är och blir, aldrig samme man som dagen före.
Det är märkligt, det där med att fylla år. Hur kan något som man som liten väntade så ivrigt på bli så ointressant senare i livet?
Hemma hos oss pågår en ständig nedräkning hos de yngre, datum att förhålla sig till resten av året.
Att fylla jämnt är inte roligt jämt, lärde jag mig. 20 var kul, 30 okej, men sen...varken roligt eller inte roligt, skulle jag säga. Det bara är. Som potatis. Som altangolv.
Att fira årsdag i den digitala tiden är inte lika ensamt som förr. Jag har alltid fyllt på sommarlovet, vilket gjorde att klasskompisarna aldrig hade en aning.
Men nu, när ens årsdag annonseras på Facebook antingen man vill eller inte, om man valt att ansluta sig där.
Jag kollade ”grattis” på min Facebook-sida dagen lång. Har den grattat? Varför hör inte hon och han av sig med ett hipp hipp? Hur populär är jag? Mest boost – jo, jag är någon, trots allt – men ett uns besvikelse.
Hur har det blivit så? Att det som sker på nätet nästan är viktigare än det som sker i verkligheten? Att jag värderar mig själv efter hur många som trycker på en gilla-knapp eller skickar ett ”grattis”.
För det är ju vad det handlar om. En statusuppdatering på Facebook som förbigås med total tystnad – inga gilla-tryck, inga kommentarer – är att få sin självkänsla körd i botten.
Ingenting har hänt förrän det outats där, ingen har semester förrän fötterna fotats. På associala medier får vi, jag och så många andra, facit på vår popularitet och hur vi står oss i de sammanhang vi rör oss. Avundsjukt ser jag hur vissa får fler ”gilla” än jag. När blev vi så ängsliga kring vårt eget verkliga värde, vi som valt att vara med?
Nu tar jag semester. Jag ska göra allt jag kan för att logga ut innan hjärnan brinner upp. Jag tänkar vara någon ändå. Men tack alla ni som grattade. Ni gjorde min dag. Nu tar jag fritt ett tag. Fan vad jag ska klaga på värmen.
Magnus Ihreskog