Två efter varandra följande inlägg i mitt Facebook-flöde nu i veckan veckan började på exakt samma sätt: ”Så kom då den dagen när...”.
Precis samma ordalydelse, men med helt olika budskap.
En före detta granne berättade att den dagen kommit då hans älskade mamma lämnat jordelivet, sörjd och saknad.
Samtidigt berättade en klassmakrat från gymnasiet att den dagen kommit då hon lika märkligt som lyckligt nu kan kalla sig farmor.
Två stilla bilder av livet, det vi alla försöker leva, sammanfattat på bara några rader. Sorgen och glädjen lika tätt sammanlänkade som galenskapen och genialiteten, utan det ena heller inte det andra.
Lika ont som tonen i sociala medier kan göra – inte visste vi väl att det fanns så många idioter innan fördämningarna brast och den digitala floden kom forsande fram – lika vackert är det att se alla hjärtan som hälsas till någon form av tröst, till all form av lyckönskningar.
Jag tänker att det är lika viktigt att när tillfälle ges också säga något i det verkliga livet, ett ord bara, ge en kram, särskilt till dem vars tillvaro fått ett tunt flor över sig.
Senare på kvällen kör jag bil genom mörkret, jag lyssnar på Electric Light Orchestra, ständiga favoriter ända sedan den tid jag och hon som blivit farmor gick i skolan.
”Last train to London, just headin’ out, last train to London, just leavin’ town”, den bilden har jag tyckt om ända sedan jag första gången hörde låten, det var nittonhundrasjuttionio.
Jag tänker mig en ensam människa, sista tåget, huvudet lutat mot tågfönstret, landskapet och förstäderna som rusar förbi, tankarna som avlöser varandra. Mitt i. Mitt emellan. På väg, från första morgonen till den sista kvällen.
Så kom då den dagen. Jag tänker på hur många gånger ”den dagen” kommit i mitt liv, saker som fasats för, sådant som setts fram emot, den dagen då livet obönhörligen ändrats för att aldrig mer bli detsamma.
När barnen kom, så klart, även om det tog tid att riktigt ta in då kärleken är lite för stor för på en gång omfamna hel och hållen, när mor och far gick ur tiden, båda inom några få månader. Det är sådant som ger livet en knuff.
Jag är i den åldern, det var obegripligt att jag skulle hamna här, men så är det. Hälsenorna gör ont, knäna, en frostnatt sitter i långt fram i veckan. Föräldragenerationen är på väg bort, de efterföljande generationerna börjar följa de spår jag och de runt om mig lämnat efter.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släklten följa släktens gång.