Det gick ju så fort, 10-talet. Vad hände egentligen. Förra gången 10-talet var slut var det första världskriget just över, ser vi tillbaka vet vi vad som sedan kom att hända; ytterligare ett världskrig, månlandningen, eurotechnon och internet.
Bara ytterst få som föddes då är med oss alltjämt.
Men det nutida tiotalet, tänk när det tog vid. Så unga vi var, tio år yngre än nu, ingen hade varit så långt fram i tiden som vi var då.
Nu sitter jag med facit, jag vet hur det gångna decenniet ruckat min värld.
Mamma och pappa gick ur tiden med bara månaders mellanrum vilket fick mig, enda barnet, att med ens stå näst i tur. Ingen att ringa längre och fråga om råd, ingen som ringde och undrade hur jag mår, hur det är med barnen.
Och barnen som just bara var barn, nu är de på gång ut i vuxenvärlden, kloka, roliga, pålitliga och älskade. Det är en kärlek som aldrig sinar, viktigt att ha med sig ut i livet. Ett barn är alltid ett barn, oavsett ålder.
Jag håller huvudet högt, jag försöker så gott jag kan, lägger dag till natt till dag. Tiden, livet, har orsakat sina ärr, sår som läkt samman men där det aldrig kan glömmas hur ont det gjorde. Men jag går vidare, vad annat kan jag göra.
Jag ser på mina medmänniskor, alla som flytt och sökt skydd här, jag tänker att vi alla bär våra skavanker, våra tillkortakommanden och drömmar.
Är det så att tiden går fortare ju äldre man blir? Så frågade min dotter. Jag svarade ja, åtminstone är det känslan. I barndomen gick tio år inte ens att förstå. I den ålder jag befinner mig passerar åren snabbt.
Men samtidigt är allt precis som förr, tio år framåt är fortfarande en obegriplig mängd tid.
”It’s the end of a decade, in another ten years time, who can say what we’ll find, what lies waiting down the line, in the end of eighty-nine?” sjunger Abba i sin fina “Happy new year”.
Förlåt, engelska, där. Nu är det slutet av ett decennium och vad väntar oss om ytterligare tio år? Var är jag då? Vad känner jag då? Finns jag då? In the end of twenty-nine?
”En gång var man en av de där unga killarna som hade koll på läget. Vi hade toppmoderna räknesnurror från Facit i Åtvidaberg. Dom där killarna är framtiden, sa folk”. Visdomsord där ur seriestripen ”Medelålders plus” i GA förra veckan.
Jag tittar på gamla bilder och jo, nog ser jag. Rynkorna som inte fanns där, håret som ännu inte var vitt. Det är det nu. Vitt och tunt.
Jag ska hylla det nya året med bubbel i glaset, jag ska inte lova någonting, bara vara.