Jag anar ett kommande uppror mot den snabbt ökande privatiseringen av Ă„ldringsvĂ„rden pĂ„ Gotland. Personalen har tröttnat, deras lojalitet börjar tryta. TvĂ„ insĂ€ndare i fredagstidningen: âHur tĂ€nkte socialnĂ€mnden nĂ€r ni sĂ„lde Ă kermanska?â och âLöfte om trygghet kĂ€nns som ett hĂ„nâ.
Det senaste Ă„ret har jag trĂ€ffat personal bĂ„de inom den regionala och den privata vĂ„rden. Alla har sagt samma sak: âPersonalens arbetsvillkor och dĂ€rmed ocksĂ„ kvaliteten pĂ„ vĂ„rden Ă€r betydligt bĂ€ttre pĂ„ de regionala vĂ„rdhemmenâ.
Jag rÀknar... Sex vÄrdanstÀllda har jag talat med och de har sagt samma sak. RÀcker det för att kallas en sanning?
Varför lÀra barn sparka andra?
Jag reagerade pÄ reportaget i torsdagstidningen, om thaiboxning. Det Àr Gute kampklubb i Visby som anordnar en nybörjarkurs för barn i 7-14-ÄrsÄldern.
âVi jobbar mycket pĂ„ att man ska röra sig rĂ€ttâ, sĂ€ger en av ledarna. PĂ„ Wikipedia lĂ€ser jag: âReglerna i en thaiboxningsmatch tillĂ„ter slag, sparkar, kast, knĂ€n och i bland annat Thailand, Finland, Skottland och nu Ă€ven Sverige, Ă€ven armbĂ„gar med full kraft och utan andra skydd Ă€n handskar, tandskydd och suspensoarerâ.
Det har blivit vanligare att vid begravningar lĂ„ta en maskin hissa ner kistan i graven, som jag skrivit tidigare. MĂ„nga har reagerat. âOkĂ€nsligt! Pinsamt! OvĂ€rdigt!â Ă€r ord som har anvĂ€nts. Men flera har ocksĂ„ talat om sĂ€kerhet. Görel Robsarve Malmros i Visby, verksam inom Gotlands norra pastorat skriver:
âVid begravningar vill inte alltid anhöriga bĂ€ra kistorna... Att hissa ner en kista med hjĂ€lp av band Ă€r inte helt lĂ€tt. Det Ă€r tungt, och man kanske redan Ă€r lite svag av sorgen. Det Ă€r inte roligt nĂ€r en kista tappas ner... PĂ„ mĂ„nga vis har man förbĂ€ttrat sĂ€kerheten och arbetsmiljön i samband med begravningar... Jag förstĂ„r om det kĂ€nns jobbigt att se en kista hissas ner av en maskin. Det Ă€r jobbigt, oavsett hur det sker.â
Mina marmeladkok misslyckas alltid. Den stelnar inte.
Jag har skrivit om det tidigare och fÄtt medhÄll av mÄnga. Vanligt socker fungerar inte. Samma slags socker som min mor syltade med pÄ den tiden det inte fanns sÀrskilt syltsocker. Hennes marmelad blev tjock ÀndÄ.
PÄ mitt sÀmre humör ringde jag Ica:s kundtjÀnst. Jag sa dock ingenting om mina misstankar om att sockerfabrikerna manipulerar det vanliga sockret för att tvinga oss att köpa dyrt syltsocker.
KundtjÀnsten lovade undersöka och snarast Äterkomma. Det var för tvÄ veckor sedan.