Det finns vissa ställen på ön som jag drar mig lite för att besöka. Det är de där coolaste ställena ni vet, öppnade av någon fastlänning som haft en bild av hur Gotland är och sedan skapat det.
Lite som när vi åker till Turkiet och går på turkisk afton. Och ett gäng turkar ger oss bilden av Turkiet. Alltså, serverar oss våra fördomar på fat. Och man är i Turkiet en hel vecka och åker runt på olika ställen och gör olika saker som man tror är ”typiskt turkiska” och sen när man kommer hem så känner man att man inte alls har varit i Turkiet ändå. Och det har man ju inte heller. Man har varit i en illusion.
Jag passar liksom inte in på de där ”typiskt gotländska”ställena känner jag, fast jag är född och uppvuxen här. Dessutom blir jag ofta irriterad och grinig. När några till varje pris vill koppla ihop Gotland med musikstilen reggae till exempel.
För mig är Gotland fioler och dragspel i bygdegårdar och långhåriga rockkillar med tighta jeans nere på klubbarna i stan, mer än reggae.
Samma sak med den eviga surdegen. Alltså, Gotlandslimpan? Familjelimpa från öns största bageri får ändå sägas vara mer ”typiskt gotländskt” än sur-degen. Dessutom billigare.
Ja, jag oroar mig över att låta rasistisk, det gör jag. Typ ”kom inte här och ta över med era konstigheter”. Nej hu. Mångkultur är bra, förstås. Den berikar alla platser. Men det här med illusionskultur, jag vet inte. Fördomskultur. En kultur byggd på fördomar om hur vi är och vad vi gör och gillar.
Samtidigt är ju det där med kultur högst personligt. För mig är den gotländska kulturen bygdegårdar, traktor och vagn och gotlandsdricke. Stränderna, släken och ett inbyggt förakt för folk som tror att de är något.
För andra finns Gotlands kultur nere i innerstan, i ringmuren, eller bland raukarna och på klubbarna. Och för turister och fastlänningar blir det surdegsbagerier och reggaeklubbar. De hör Bob Marley och tänker på oss. Ja det är väl gott så egentligen, om än en illusion.
Kanske är det just det som ÄR själva charmen med ön. Här finns plats för både Bob Marley och Allan Nilsson. Plats för både surdegsbröd och familjelimpa. Plats för både illusionskultur och mångkultur och vanlig kultur. Och om inte annat så är det ju uppfriskande för oss som faktiskt bor här året om. Att få ta del av lite fastlandskultur utan att ens behöva lämna ön. Tugga surdegsbröd och lyssna på reggae några månader om året. Det är ju inget man mår dåligt av direkt.