För två år sedan stod vi på fåröfärjan och tog farväl av Fårö. Jag var gravid och vi hade redan bestämt att det inte skulle bli något tältande året därpå på grund av liten bebis som låg och vöxte i min mage. Det var vemodigt minns jag, men vi sa ”tänk om två år, då sitter vi här på stranden och vår lille pojk leker i vattenbrynet medan storbarnen röjer med några kompisar en bit längre ut. Kanske har han lockigt hår också. Det blir fint”.
Idag (torsdag) stod vår tjocka lilla son i vattenbrynet i en 22 gradig Östersjö vid Sudersand och strålade med hela sitt runda lilla ansikte. De röda lockarna glänste i solen och jag slogs av känslan att just det här är barnens rätta element. Det är såhär barn ska ha det. På stränder, i solsken med sand och vatten att leka med. Det är då de kommer till sin rätt.
Storbarnen röjde runt en bit ut med sina bästa kompisar. Våra bästa kompisar satt bredvid oss på stranden. Han med de bruna ögonen och den aldrig svikande humorn. Då vi är två av de få som vet hur det var att vöxa upp på Näs under 80-90 talet förstår vi varandra fint. Visbytjejen som läser mig som en öppen bok pratar om carpe diem, fast på ett finare sätt. ”Den här dagen ska vi minnas för resten av våra liv” säger hon och de blåa ögonen glittrar i kapp med Östersjön.
På den här stranden vilar min barndom. Varenda sommar ända tills jag blev 16 släpades vi upp hit. Ibland bodde vi i husvagn, ibland i stugor, ibland hade vi kompisar med, ibland halva släkten. Vi åt pulvermos och badade i timtal i vågorna. Farsan brukade vara i sitt esse. Fri från korna för några nätter roddade han glatt med den lånade husvagnen. Morsan ivrigt rökande och ständigt gränslös. Bada så länge ni vill. Ät så mycket godis ni vill. Var fria. Och fria var vi. Sommarlovsbarn. Strandbarn.
Nu springer mina ungar här. Storasyster med sin bästa vän i handen. I en helt egen värld är de, ständigt lekande. Lilla E och hennes bästa vän håller sig lite närmare oss. Bygger i sanden. Kastar bollar. Leker Ninjago. Och så lilla Love. Han hämtar vatten. Häller det i sin hink. Skrattar när det mesta hamnar på magen. Plockar en snäcka. Lägger den i min hand. Flyttar den till vattnet. Upptagen i timmar där på strandkanten.
Jag pekar ut platser. Platser som ser exakt likadana ut som för tjugo år sedan. Berättar om gamla minnen. Sedan gör vi nya.
Ps. Ta och pallra er ut till Närsakar i helgen och gå på musikal. Ikväll (lördag) kanske, eller varför inte imorrn eftermiddag eller kväll. Man kan köpa biljetter på plats! Ds