Jag skrattade och sa att han måste acceptera att sommaren är slut nu. Men det är som det är med kärlek och vips packade jag badkläderna och vi gav oss av. Barnen hade ägnat hela förmiddagen åt att spela golf i ösregn så det kändes okej att lämna dem med sina teknikprylar i några timmar. Han sprang in på Maxi och köpte varsin bit prinsesstårta innan vi lämnade stan. Tillfället krävde liksom prinsesstårta.
Det är något med Follingboväg ut mot Roma. Det närmaste highway vi kommer här på ön. Molnen låg tunga omkring oss, det hade ju regnat hela dan. Men vi sa att det kan regna hur mycket som helst, vi badar ändå.
I bilen pratade vi om alla vi har omkring oss. Alla vi älskar och bryr oss om. Hur vi kan hjälpa dem som går med tyngre last just nu. Och hur glada vi är åt att vi känner så. Att vi har det så pass bra just nu att vi orkar bära andra.
Det är otroligt, nästan som magi faktiskt, men min man blir bara vackrare för varje år som går! Jag såg det så tydligt, när vi tjoande och skrattande vadade ut i det ganska kalla vattnet i Ardre sen. Stranden helt tom. Mörkblåa moln som hotade om regn runt hela kusten. Men vi fick till och med några solstrålar på oss där vi satt sen, på tork i våra morgonrockar och åt prinsesstårta.
Och sedan på onsdagen när vi tjafsade om någon tvätthög så hade jag den där stunden alldeles ny i mitt huvud. Känslan av bus. Prinsesstårtepussarna. Och det blev aldrig att jag slog hårt i dörren den gången. De sista hårda orden uteblev också. Kanske är kärlek så extremt enkelt? Att så länge man håller förrådet påfyllt med enkla, fina, glada stunder, så håller den i sig?
Med den där känslan av att orka bära de som har det tyngre, går vi till val på söndag. Men också med en förståelse för de som inte upplever samma sak. Har man själv en tung last att bära, är det med all säkerhet svårare att motivera sig att rösta för annat än att man själv behöver få det bättre, det får man respektera.
Dock gäller det att se över den där lasten man bär på ibland och försöka sätta den i paritet med andras. Det gäller att då och då släppa blicken från de som har MER av sådant som man själv vill ha och istället ta en titt på de som faktiskt har MINDRE. För att hålla fötterna på jorden.
Och oavsett hur det nu går och om så allt går åt helvete så ligger Ardre strand kvar där den ligger. Den väntar på oss.