Det blir verkligen mörkt när det blir mörkt här. Aldrig tror jag att jag upplevt ett sådant kompakt mörker som här på ön. När vi först flyttade hit gjorde vi det till ett hus som mer eller mindre låg mitt i skogen och utan någon som helst belysning i och omkring intilliggande hus. Jag som tidigare skytt mörker fann mig när hösten kom i ett sånt mörker att jag inte ens såg foten framför mig. För mig som fram till dess varit oerhört mörkrädd var det milt sagt en utmaning. Tills en natt när jag såg stjärnor glimra fram. Jag såg till och med vintergatan! Och en annan kväll lyste månen som en enorm ficklampa och kastade ljus över allt. Plötsligt var jag inte mörkrädd längre.
Nu bor vi på en mindre mörk plats, men ändå har det nog aldrig känts mörkare än nu. Vem jag än pratar med så pratar alla om tyngden. Inte bara av det fysiska mörkret, utan också över hur känslan av någon slags annalkande armageddon. Vi befinner oss nära länder i krig (som leder till att människor väljer någons slags sida och sedan gläds åt död och lidande så länge det drabbar den andra sidan), i en lågkonjunktur, mitt i en brinnande klimatkris, en covid som är tillbaka och som om det inte vore nog, så pekar mycket på att Donald Trump blir Amerikas 47:e president. Som om världen behöver ännu fler maktgalna ledare som är helt immuna mot sanning och verklighet.
Men i mörkret märker jag hur små glimtar av ljus flämtar till, lite som när helljuset slås på och man plötsligt ser vägen lite längre fram. Jag möter poliser här på ön som på riktigt brinner för och tror på att vi kan förebygga våld och utsatthet. Förskolepedagoger som vill ge barn fler möjligheter än två och som därigenom aktivt skapar bättre livsvillkor för framtidens gotlänningar. Jag ser ideella ledare som kväll efter kväll på regniga, iskalla planer ger av sin tid för att de vill och för att de kan. För att de tror på idrotten som en förenande kraft och för att de följt sina numera stora spelare från det att de varit små. Vårdpersonal som åter igen behöver sätta på sig munskydd, men som gör det och fortsätter göra sitt jobb med att behandla, hjälpa och läka patienter för att det är vad de gör.
Jag möter präster som pratar om mod och vikten av att vi både står upp mot orättvisor och att vi hittar gemenskap i varandra. Som bjuder in till möten, föreläsningar och fika i kyrkans rum. Använder de rum vi har för att samlas och bokstavligt talat ber oss att tända ett ljus. Och jag tänker att det också i det mörkaste av tider finns ljus. Att det handlar om vad vi väljer att se. Om vi väljer att lyfta blicken och se det som också händer runtomkring oss och att det just nu, hur motigt det än känns, är en tid att på riktigt se varandra. Att vi bestämmer oss för att berätta för kollegan, grannen eller någon vi tycker göra något bra eller meningsfullt att den gör just det. Att vi berättar för våra kära vad de betyder för oss och att vi visar uppskattning för de personer vi har runt oss. Att höja handen och ropa hej till grannen och le åt någon okänd på bussen eller affären. Att vi helt enkelt sprider det ljus som bara medmänsklighet kan sprida. Jag tror att det är enda sättet framåt just nu. Och plötsligt känns inte mörkret fullt så mörkt längre, när vi ser ljuset sippra igenom.