Det finns en hel rad förväntningar på föräldrar till barn som deltar i lagidrott och andra fritidsaktiviteter. Me hur ska man som nyanländ förälder veta vad som förväntas av en?
På vägen från mösspåtagningen ser jag en familj som med raska steg närmar sig Almedalen. De kommer halvspringande med famnarna fulla av blommor och små gosedjur i blågula band och min första impuls är att ropa till dem, nej inte i dag, det är inte i dag man har med sig presenter. Det är på utspringet. På mösspåtagningen tar man inte med sig något.
Men den informationen står förstås inte på någon hemsida. Inte heller står det att familjen förväntas duka upp picknick i Almedalen efter balkortegen eller att man ska tillverka en skylt med ett gulligt barnfoto. Det ska man liksom bara veta. Oskrivna regler.
Men vadå, tänker du. De kan väl få ta med sig presenter till mösspåtagningen om de vill? Alla måste väl inte göra likadant?
Nej. Alla måste inte göra likadant. Men många vill göra likadant. Särskilt om man på många andra sätt inte är likadan som resten av gänget. Om man till exempel är den enda mamman i slöja på skolgården så kanske man inte vill förstärka sitt utanförskap genom att också ta med sig presenter på fel dag. Och även om man är en cool mamma i slöja som gärna trär blomsterkvastar över sitt barns hals på fel dag så kanske själva barnet inte blir förtjust. Tonåringar vill smälta in. Det är svårare att smälta in när man är den enda med gosedjur om halsen.
Att följa oskrivna regler i ett nytt land är svårt, och kanske är det inget måste. Man kan välja att bryta mot sådana regler och gå sin egen väg i livet. Kanske inspirerar man andra till att bryta mot normer som förtjänar att brytas. Men det är en rättighet att åtminstone få känna till reglerna. Sen är det upp till var och en om man vill följa dem eller inte.
Föräldraskapet är kantat av normer och mer eller mindre uttalade förväntningar. Om barnen spelar fotboll ska man inte bara betala avgiften och fixa kläder och skor. Man ska ställa upp, sälja korv på matcher och vakta parkeringen vid Blå Lagunen, skjutsa sina egna och andras barn till träningen och sälja strumpor och lotter på jobbet.
Hur bär man sig åt för att hantera nyhetsbreven, inbjudan till skolavslutning, klasspicknick och musikal och brännboll? Hur gör man när man förväntas dyka upp med ”kaffekorg” och ”nåt att grilla”? Det är inte bara ett nytt land man har kommit till, det är ett nytt universum med oskrivna regler och hemliga sociala koder. Det finns inget modigare än en mamma eller en pappa som dyker upp med en korg under armen på en skolgård i skymningen utan att kunna säga mer än hej.
Under min korta karriär som fotbollsmamma tänkte jag ofta på de föräldrar som är nya i Sverige. De som kanske inte dök upp och erbjöd sig sina tjänster. Visste de vad de förväntades göra? Hade de ens laddat ner appen där all information lades ut? Kunde de förstå hur de skulle använda appen för att hitta aktuella direktiv? Fixade de att läsa och förstå vilka aktiviteter de förväntades delta i? Och nu pratar jag om en app som jag själv knappt klarar av att navigera i.
Det är så mycket som står på spel. Det är skammen över att inte förstå eller ha möjlighet eller ha råd. Man kanske måste jobba. Man kanske måste ta hand om syskon. Man kanske inte har bil och körkort. Man kanske inte hade fattat att Sverige är ett så konstigt land att föräldrar förväntas ägna helgkvällar åt att bygga och riva golv i en idrottsarena eller tillbringa en heldag mitt i sommaren med att dela ut parkeringsbiljetter vid Blå Lagunen. Sådana insatser kanske inte förväntas av föräldrar i hemlandet?
Och sen är det barnens skam. Skammen att ha föräldrar som inte klarar av att kommunicera eller delta i aktiviteter.
Så vad är lösningen på det här? Tidens gång är förstås en tröst. Erfarenheter suddar ut kulturkrockar och man vänjer sig vid det mesta. Fattar egna beslut om vilka oskrivna regler man vill följa och vilka man struntar i.
Men har man riktigt tur kan man stöta på en annan förälder som förklarar hur det funkar med kaffekorgar och bingolotter och matchställ. Någon som berättar vad som är lämpligt att ge fröken i present. Någon som avslöjar de hemlighetsfulla ritualerna kring när ens barn tar studenten. Någon som öppnar dörren helt enkelt, eller ger en nyckeln eller vilken sliten metafor man nu vill använda.
För den svenska föräldrakulturen är svårtillgänglig för den som försöker ta sig in på egen hand. Men alla vi som redan är inne i värmen. Vi kan släppa in dem som står utanför.