Vart är de på väg? Fult att vara gammal? Tror handlarna att vi är korkade? Invecklat kolaköp.
Morgonfärjan till Nynäshamn. Drygt 450 passagerare. En torsdag. Vad har de att uträtta på fastlandet så här mitt i veckan? Hon jag reser med gissar på sammanträden. Nej, sammanträdesfolket flyger nog. Jag tror att de ska besöka barn och barnbarn. Eller gå på Ikea.
Själva ska vi på begravning. Oroväckande många jag känner har nyligen dött, fyra begravningar på kort tid.
Kan det bero på att vi blivit gamla?
Vad har hänt med Fåröborna? Gediget folk med goda hjärtan, humor och sin alldeles egna dialekt. Jag känner många där och jag gillar dem alla. Ett bra folk.
Men så plötsligt, över en valdag, är 14,6 procent av dem Sverigedemokrater och därmed är Fårö SD:s starkaste fäste på Gotland. 6,4 procent vid valet för fyra år sedan. Något måste ha hänt. Jag vill veta! Kontakta mig, ni får vara anonyma, och förklara.
Jag är snart 80 år och därmed gammal, överårig, gubbtjyv, åldring… Ja, kalla det vad ni vill, men gammal är jag.
För några år sedan uppstod ett ”mode” om det här med ålder. Plötsligt var folk inte längre 67 år. De var 60 plus. Det var ett himla plussande och jag ondgjorde mig över det i några krönikor. Varför ska det vara skämmigt att bli gammal? Nåväl, plussandet har tack och lov nästan helt försvunnit, men i en av Liberalernas valbroschyrer, specialgjord för oss gamlingar, läser jag:
”2018 är vi fler årsrika än någonsin i Sverige”.
Årsrika?
Kvar på färjan.
Köper en frukostbricka för 89 kronor Inte 88, inte 91, inte 90 kronor jämnt. Så är det numera alltid med priser, de slutar nästan alltid på siffran 9. Varför? Min teori är att handlare tror att vi konsumenter är korkade.
Hur många frukostbrickor färre köper vi om den kostar prick 90 kronor?
Och när jag nu ändå är i gång och kvar ytterligare en stund på färjan, innan vi är framme i Nynäshamn, måste jag berätta om personalens vånda vid försäljningen av kolor.
Vid kassan står en stor burk fylld med kolor – Dumle, Geisha och en namnlös kola med blågult glitterpapper – alla från samma godisfabrik. En krona per styck kostar de och jag tänker köpa femtio stycken, för vi har en lång bilresa till begravningen framför oss. Men när jag ser hur kön bakom mig börjar växa medan jag står och räknar kolorna, nöjer jag mig med tjugo stycken.
– Tjugo kolor, säger jag till flickan i kassan. Hon tittar på mig, räknar kolorna och sorterar dem samtidigt i tre högar. Dumle i en hög och… ja, ni förstår.
Sen stämplar hon in varje kolahög var för sig. Kön bakom mig växer.
– Tjugo kronor! säger hon sedan.
– Varför slår du inte in 1 kola x 20?
– Vi måste göra så här, svarar hon.
Jag säger att hon bör prata med facket, för det här är ju en arbetsmiljöfråga. På det får jag inget svar.
Kön har nu vuxit till sju personer.
Jag träffar en varpakastare och hans fru på färjan. Jag frågar vart de är på väg.
– Till Åkersberga, vår dotter bor där.
Vad var det jag sa!
bison.gotland@telia.com