Under många år i ungdomen var jag scoutledare. Det var en fin och rolig tid, scouter förlöjligas ofta, så gjordes i alla fall förr, då sades scouter vara sådana som hjälpte tanter över gatan.
Alltid, när jag fick höra det, tänkte jag: Jaha, och vad är det för fel med det, om det nu skulle ske? Personligen har jag aldrig, och jag nu har verkligen tänkt länge, hjälpt en tant över gatan. Tanter klarar sig oftast utmärkt på egen hand, det är min erfarenhet.
Däremot gjorde jag en hel del annat under de långt mer än 20 år jag var aktiv; lärde mig vistas i skog och mark, inte minst.
Det var en massa ungar jag var ledare för, barn som med tiden blev tonåringar, slutade skolan och gav sig ut i världen. Några av dem har jag kontakt med än idag, det är en av de bästa sakerna med de sociala medierna, möjligheten att ha kvar en länk till personer som betytt något i ens förflutna.
Och liksom jag har en nära relation till några ur min uppväxt har de som var barn och blev tonåringar under mitt ledarskap – vilket var mer kompisskap mot slutet, de var 15, jag dryga 20 – också länkar mellan varandra.
Tack vare detta har det den senaste tiden pratat om mig i Australien. Ja, jag är kanske lite fåfäng och navelskådande, men man vill ju att det ska pratas om en i Australien. Eller hur? Skulle inte du vilja det, om det fanns möjlighet?
En av dem jag var ledare för bor där sedan länge, 20 år säkert, i Brisbane. Jag har aldrig varit där men det ser soligt ut, inte som här där det faktiskt haglade en skur i dag.
Nu är två av hennes väninnor på besök i landet långt där borta och när jag ser bilder därifrån på deras dagar tillsammans gör det mig nästan tårögd.
Jag var med under den tid de växte upp, växte samman. Att se att de än i dag har en så djup relation att de reser över halva jordklotet för att ses är så fint.
Det är något alldeles varmt med vänskap som sträcker sig från ens tidiga år, relationer där vi vet var vi kommer från och känner eller kände varandras föräldrar och ursprung. Jag har också några sådana relationer.
Så jag skickade ett meddelande. Nu när ni är tillsammans, skrev jag, prata en liten stund om mig, jag tror aldrig det pratats om mig i Australien.
Men nu har det alltså gjorts, har jag fått veta. Det är stort. Vad de sade har jag ingen aning om, det spelar ingen större roll, jag kan ju ändå inte höra.
Nu funderar jag på var i världen jag mer känner folk.