Jag pratade för en tid sen med en kompis och när vi hade checkat av allt ovanstående så började vi famla efter ljus i mörkret och frågade oss om det fanns något litet i vardagen som vi kunde göra för att liksom öka glädjen bara lite grann åtminstone. Så vi började skapa digitala fotoböcker. Och det kan ju låta aningen fånigt så här i text. Men det har faktiskt hjälpt oss.
Så vi ses, dricker te och sitter och går igenom årens bilder. Jag har nu jobbat mig från år 2024 till år 2017. Och om man inte har någon vän att skapa böckerna med, så kan jag också meddela att det går fint-fint att göra det själv. Men det gör något med en att få gå tillbaka, bläddra bland bilder från familj, gulliga djur, solnedgångar vid klinten eller vad man nu fyller sin kamera med.
Det blir som påminnelser om vad som faktiskt är eller har varit mysigt, härligt eller något att tänka tillbaka på. Och så är jag övertygad om, i alla fall är det vad jag upprepat säger till min familj, att de kommer att älska och känna tacksamhet till att jag gjorde de där albumen för dem att titta på – om tio år eller så. Lite så där som jag har från min barndom, men då var det rätt så suddiga bilder fastsatta bakom någon slags plast med en klisterbakgrund i ett naggat album.
Lite påminns jag om känslan jag haft när jag varit gravid, den där lite bo-ande känslan när man liksom bara vill krypa in i sig själv eller något mysigt och bara få vara i fred från den stora världen en stund. Inte det att man helt stoppar huvudet i sanden eller slutar följa med i nyhetsrapporteringen – bara en liten stund av mys. Och det kan man ju få på massor av vis! Ta en promenad i skogen, äta hotellfrukost med en vän (som vi också testat med goda resultat!), låna en bok på bibblan (som den urmysiga om gotlänningen Wilhelmina Skogh), gå till kyrkan och bara sitta en stund, eller vad man nu gillar.
Men jag tror att i de här tiderna där vi nås av rubriker från ”snart blir det krig!” till ”vad för skit Trump nu har kommit på under natten” så behöver vi också ta hand om oss själva. Göra något som är mysigt, som vi mår bra av. För med det här enorma flödet av nyheter, med allt som finns att oroa sig för och bli bestört av, så tänker jag att en motståndshandling kan vara att också titta inåt – för att sen orka agera utåt.
För stort intag av politiken och oron tänker jag kan innebära en ökad risk att nästan bli håglös, orkeslös och tappa hoppet och det kan vi inte göra! Det har vi inte möjlighet till nu när världen bokstavligen står i brand. Men orka måste vi och hämta kraft det måste vi. Det är därför man alltid ska sätta på syrgasmasken på sig själv först – för att sen kunna hjälpa andra. Det är vad fotoalbumen gör för mig just nu. Hoppas att du också hittar det där som ger dig lite extra välbehövligt syre.