Samtidigt orkar jag inte heller med något bråk, så jag tänker på mina mottagare. Jag tänker att ni som läser ska känna något, men inte för starkt. Det är väldigt klurigt ska jag säga er, men inte synd om mig för det heller. Alla håller säkert inte med om att mina texter är avvaktande, men hade jag inte känt av denna försiktighet så vet jag att texterna hade varit mycket mer åsiktsdrivna, kanske ibland rent av arga. Men arg föder arg, som ni vet. Så därför undviker jag att skriva arga texter. Jag behöver lugn.
Eller?
Nyligen läste jag Iris Marion Youngs essä Throwing Like a Girl (1980), där hon beskriver hur könsnormer formar vårt sätt att röra oss. Young menar att kvinnor ofta rör sig med en viss försiktighet, begränsning eller brist på självsäkerhet – inte för att vi är biologiskt svagare, utan för att vi socialt har lärt oss att vara mer återhållsamma i våra kroppar. Det handlar inte om fysiska förmågor, utan om hur flickor och kvinnor socialiseras att röra sig mer begränsat, medan pojkar och män uppmuntras att ta plats och använda sina kroppar fritt. Detta kopplar hon till att kvinnor ofta blir mer självmedvetna och tveksamma, eftersom vi riskerar att bli dömda hårdare.
Essän fokuserar på det fysiska uttrycket, men motvilligt måste jag erkänna att jag känner mig träffad när det kommer till skrivandet. Det är irriterande för det stämmer ju inte med min självbild. Hela min uppväxt har jag fått höra att jag ”alltid stått på barrikaderna” och en kompis beskrev mig för inte så länge sedan som ”konfrontativ”. Eller det var några år sedan förresten, men eftersom det om möjligt är ännu mer genant har jag svårt att släppa det. Jag som känner så starkt att jag bara vill fly från alla typer av konflikter, är alltså kanske själv en bråkstake!? Fy, vad hemskt.
Jag vill verkligen inte vara en person som backar undan, men jag vill heller inte vara någon som alltid går till attack. Men är det ens möjligt att vara både skarp och försiktig? Kan man skriva modigt utan att skapa konflikt? I så fall skulle jag kunna skriva upprört om tradwives och soft girls, där moderna kvinnor kapitulerar inför identifikationen med sina tjejkast och väljer att stanna hemma för att ta hand om hem och familj. Eller lägga mig i den feministiska diskussionen om att problemet med ojämställdheten inte är att kvinnor inte tar för sig och har för lite girl power, utan att män är för dominerande. Fast dessa åsikter är enkla, det finns tydliga rätt och fel utifrån ett humanistiskt perspektiv. Det är knappt att vara skarp och definitivt inte konfrontativ.
Men i en tid där Trump och hela världsmaktordningen präglas av konfrontation börjar jag ändå undra: Är det Trump som ska lära sig kasta tjejkast, eller är det tjejer som ska lära sig att kasta som Trump? Ja, jag vet då inte. Sällan finns det enkla lösningar på strukturella problem. Men jag vet att ett skriftligt tjejkast är att hålla tillbaka när man egentligen vill slå till. Och så kan man väl inte leva. Särskilt inte om ens yrke är att försöka beskriva världen.
Kanske är frågan helt enkelt felställd. Kanske handlar det inte om att välja mellan att kasta som Trump eller att kasta tjejkast – utan om att hitta ett helt nytt sätt att kasta. Ett sätt där skärpa inte alltid behöver betyda strid utan kanske mer mod. Att skriva handlar för mig, så mycket om en strävan efter att formulera något som är sant – även när det kommer till fiktion. Det är modigt och skarpt men jag lyckas väldigt sällan med det och få människor gör det alltid. Men när det väl sker – insert rafflande bakgrundsmusik – när tjejkastet förvandlas till ett helt nytt, modigt sätt att kasta är det faktiskt underbart.