Jag tänker fort och pratar fort och mycket och högt. Jag fyller obekväma tystnader med lättsamt prat, jag kan få hela rum att skratta, jag kan dra igång intressanta diskussioner, moderera dem och bidra till dem på samma gång. Jag sätter gärna tonen, tar kontrollen över sociala sammanhang, med tanken på att inkludera andra också förstås. Jag är medveten om att folk ofta trivs i mitt sällskap och jag hamnar lätt i centrum. Jag tar plats på ett sätt som män traditionellt sett har gjort i årtusenden.
Detta har jag märkt blir ett problem när jag träffar män som är likadana som mig. Det är såklart alltid lite krångligt när två dominanta personer ska samsas. Men män som är dominanta och snackiga har ofta lite extra problem med att kvinnor är det. Det passar inte in i deras bild av hur det ska vara. De har inte räknat med att råka ut för konkurrens om utrymmet av en kvinna och verkar ofta störas djupt av detta. Förr eller senare kommer man i sådana sammanhang till punkten när alfahanen känner att han måste ”hantera mig”. Det kan vara snudd på spännande att se hur det ska gå till.
På en fest när jag satt i en större grupp och ”gaiplede” så hörde jag plötsligt hur någon satt och härmade mig med bebisröst i ett hörn av rummet. En alfahanne som blivit stött över att ingen brydde sig om honom. Att använda härskartekniker som förminskning och förlöjligande är populärt medan vissa helt enkelt bara höjer sina röster mer och mer tills att jag helt enkelt inte hörs. Ett grovt, sexistiskt skämt är också en klassiker, särskilt om det bara är män i rummet. Eller så avbryter han mig bara och frågar hur jag skulle reagera om han klädde av sig naken. Många äro alfahanens vägar för att trycka ner kvinnor som också tar plats.
Jag är ju också en dominant person och därför får jag hela tiden jobba på att komma ihåg att släppa fram andra. Vara medveten om att inte alla har lika lätt för att snacka som jag och ta och knipa käft då och då. Försöka använda min sociala förmåga till att lyfta andra. Dominanta kvinnor tänker på sådana saker. Men det gör inte dominanta män på samma sätt. Ingen har nämligen någonsin härmat dem med bebisröst eller avbrutit dem och börjat prata om nakenhet. Ingen har ifrågasatt deras självförtroende. De har aldrig behövt kämpa för att få ta platsen de vill ha, den har varit självklar för dem sedan de föddes med snoppen mellan benen.
Kvinnor som vill och vågar ta plats är långt många fler än vad vi som samhälle verkar vara medvetna om, eftersom vi ständigt går på lögnen om att ”det saknas kompetens och vilja att ta plats” varje gång kvinnor stängs ute från till exempel maktpositioner. Men den saknas inte. Den trycks aktivt och intensivt bort av män som inte klarar av att hantera den.
jenny_thomasson@hotmail.com