En liten summering/utvärdering av min första vecka som hundägare:
Förvånande saker:
Jag har gått runt i exakt samma kläder som jag gick runt i när jag hade bebisar. Samma gigantiska t-shirt och färgfläckade mjukisbyxor. Makens mystjocktröja. Jag har knappt duschat. Jag är i bebisbubblan.
Jag refererar till mig själv som mamma. Barnen kallar jag för ”brosan och syrran” när jag pratar med valpen och när farmor och mormor kom på besök kände jag väldigt starkt att de är hundens farmor och mormor också. Om deras känslor för hans håriga lilla väsen gick att liknas med deras känslor inför sina mänskliga barnbarn blev dock osagt. Och kanske är det lika bra.
Precis som med barnuppfostran så tycks det finnas två läger bland hundägare. Det ena lägret (troligen moderater) är för skarpa åthutningar, tydliga regler och inget daltande med hundar. Andra sidan (troligen vänsterpartister) är för gullande, förståelse och kommunikation. Jag finner mig sliten däremellan. Det är väl en sak med barn, men hundar är ju inga människor. Därför har jag satt några tydliga gränser samtidigt som jag gullar och dullar en hel del också. Längtar till jag ska gå valpkurs och få lite klarhet i hur man egentligen ska bete sig.
Positiva insikter:
Jag kommer att vara ute i naturen så väldigt mycket och det blir man glad av. Jag kommer alltså, inom kort, att bli en väldigt glad person.
Det är härligt att någon älskar en. Jag hade saknat det lite efter att ha haft småbarn. Det är härligt att ha någon som älskar en och alltid vill vara med en. Lite krävande också. Men mest härligt.
Det är också härligt att någon behöver en. Livet får en ytterligare dimension av mening.
Jag har tänkt mycket på om det kan vara så att hundägare överlag är människor som söker livets mening i högre grad än andra. Och att de, liksom jag, har insett att att finnas till för andra är en stor del av meningen. Och att man insett det därför att man själv märkt att det enda som kan läka en när man mår dåligt, är andra människor och då, djur.
Slutsatser jag dragit:
Alla gamla människor som har den fysiska möjligheten borde skaffa hund. Det ger en härlig mening med dagen och livet.
Alla människor i behov av rutiner, som till exempel personer med adhd, borde ha en hund. Man blir då tvungen att upprätta rutiner och får dessutom en liten kompis som älskar en fast man är som man är.
Jag läste att hundägare är lyckligare än kattägare. Men kattägare är ju lyckligare än människor utan djur alls. Jag har nu två katter, en kanin och en hund. Dessutom tre människobarn. Och en man som lite oroligt häromkvällen frågade mig vem av honom och hunden jag skulle rädda från ett brinnande hus om jag blev tvungen att välja. Lyckan väntar med andra ord på mig! jenny_thomasson@hotmail.com