Precis som jag var alldeles först med att skaffa barn och därmed inte hade en enda kompis som hade barn, var jag den första i vänkretsen som skaffade hund. Således insåg jag att min hund skulle få ett väldigt ensamt liv utelämnad till människor allena, om jag inte såg till att hitta en kompis med hund. Jag insåg snabbt att det skulle bli lätt. Det finns otroligt många hundägare på Gotland och nästan alla är jättetrevliga! Aldrig har väl jag pratat med så mycket folk som sedan hunden kom.
När man träffar nya människor går det ju ganska fort innan man inser om man klickar eller inte. Vissa som jag möter i skogen med hunden hälsar jag kort på. Andra stannar jag alltid och pratar med. Vissa blir jag stående med alldeles för länge. Och så finns där Gerd och Kerstin.
En dag när jag gick med min alldeles nya och pyttelilla valp i skogen, så kom två stora golden retrivers galopperande emot oss i full fart. Jag, som ännu var lite överbeskyddande gentemot min pyttelilla hund, ville egentligen plocka upp honom och lägga benen på ryggen. Men hundarna tvärstannade rakt framför oss och började försiktigt nosa på min lilla valp, som blev stormförtjust direkt. Stormförtjust blev också jag då två tjoande och gormande damer i 70årsålder kom galopperande straxt efter. När jag försäkrat dem om att hundarna uppfört sig väldigt väl, lugnade de ner sig. Vi började prata. Och direkt visste jag att jag hade hittat DEM. Med stort D. De där damerna. Som jag skulle vara med. Dela mitt hundliv med.
Sedan den dagen träffas vi flera gånger i veckan (säkerhetsavstånd förstås) med våra hundar på vår alldeles speciella plats i skogen. För som tur var så ville de dela både sin vänskap och sitt hundliv med mig också.
Nästan aldrig tänker jag på att de är nästan 40 år äldre än jag, annat än när vi pratar om sådant som de redan varit igenom och som jag nu står inför eller är mitt i. Det är en lycksalighet att ha två polare som varit med om nästan ett helt liv. Det är också härligt att ha två kompisar som har tid och tålamod att lyssna och faktiskt höra vad man säger, som äldre oftast har på ett helt annat sätt än vi medelålders-stressare.
Det bästa med Gerd och Kerstin är dock inte deras ålder. Utan att de är fantastiskt fina vänner att ha. Det är faktiskt lite som magi de morgnar jag och min hund tassar ut och vet att mitt där i skogen så väntar de på oss, i ur och skur, skogsvännerna.