Jag köpte en amaryllis häromdan. En helt vanlig, från Ica. Den kommer nog att slå ut innan jul så troligtvis köper jag en till lite senare, så vi har en som blommar över julhelgen. När jag kom hem och satte den i julkruka så dök plötsligt ett minne upp. Från en av de jular när vi var unga småbarnsföräldrar och inte hade några pengar. Hur jag var ledsen och hade ångest inför jul och min man sa ”När jag får lön ska jag köpa en amaryllis till dig. Jag har redan sett ut en på Ica.” En amaryllis kostar cirka 59 kronor.
Vi köpte alla julklappar och presenter på loppis och ÖB. Hade alltid matsäck med oss de gånger vi fått råd att åka båt. Poppade popcorn hemma och tog med till bion när vi fått presentkort dit. Alltid korv att grilla och godis och kex från ÖB med oss på ”billighetsdagen” på Kneippbyn. Självklart var det jobbigt att inte alltid ha råd med bensin, att blöjor alltid var en tung utgift och att det inte alltid fanns pengar till räkningarna. Men det värsta var ändå det där som liksom syntes. Som på Kneippbyn, födelsedagar och så vidare. Att inte ha råd med det där lilla extra som är normalt för den största delen av befolkningen, är nästan värre än att inte ha råd med bas-sakerna.
Det är inte förrän nu, när jag har allt det där, som jag har börjat fundera över miljön, klimatet och kapitalismen. Det är inte förrän jag nu har råd att köpa hur många amaryllisar jag vill, som jag också har råd att analysera mitt behov av julblommor. Nu när vi äntligen har råd att köpa mat och godis på båten och har njutit av det i något år, så tar vi återigen med oss matsäck. Och nu, när vi har råd med nya skor och säsongsplagg åt barnen, sätter jag prestige i att hitta begagnade. Försöker dra ner på konsumtionen och slit och slänget.
Att ha råd att tänka på miljön, det är en klassfråga. Därför blir jag illa till mods när övre medelklassen hånar och förfasas över köerna som ringlar utanför butikerna vid midnatt till Black friday. Inte fan är det folk som har råd med en ny tv eller mobiltelefon när helst den gamla går sönder, som står och köar i timmar i novemberkylan utanför butikerna. Nej, för det är föräldrarna till de barn som ”glömmer” sina begagnade gympaskor hemma inför varje lektion. Föräldrarna till barnen som döljer gamla, slitna och spruckna mobiltelefoner i glittriga, billiga mobilskal.
Det är skitbra att medelklassen gör antikapitalism och miljömedvetenhet till något trendigt och coolt. Att hipsters blandas med pensionärer, nykomna svenskar och ensamstående mödrar på loppisar och i köp och säljgrupper på Facebook. Det minskar skammen. MEN. Det är stor skillnad på att själv välja att avstå och på att inte ha något annat val än att avstå. Skuldbelägg inte.
jenny_thomasson@hotmail.com