Man ska inte klaga på värmen, men...

Krönika2019-08-31 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Värmen. Man ska inte klaga på värmen. Det ska jag inte heller. Jag ska klaga på tidpunkten som värmen väljer att dyka upp. Köldskadorna vi nästan drog på oss när vi var på Diggiloo den 30 juli! Iskalla, skakande kroppar i regnet på Gröna lund i mitten av juli! Alla bad som inte blev av!

Och så börjar skolor och förskolor och arbeten. Folk stängs in i dåligt ventilerade salar och kontor. Och så kommer värmen. Det gör mig deprimerad. Det gör mig arg!

Extra ont gör det ju förstås när man tänker på förra sommaren. Den kanske bästa sommaren i mitt liv och då har jag ändå lite svårt för värme överlag. Men det var den där kontinuiteten. Att vakna varje dag och veta att det skulle vara varmt och soligt och vi skulle kunna göra vad vi ville. När solen skiner och det är varmt kan man ju göra vad man vill. Man behöver heller inte tänka på att släpa med sig tjocktröjor och paraplyer och extra skor. Förra sommaren var det kjol och linne bara. Möjligen behövde man ta med extra vattenflaskor.

Och som det har svängt. Värmeslag på Ronedagen och iskyla på Diggiloo. Det skilde bara några få dagar mellan dessa evenemang. Man har ju inte hängt med. Psyket har åkt berg och dalbana hos oss väderkänsliga.

Och så nu då, värmebölja lagom till skolstart. Vi har samlats på Tofta om kvällarna, vi Visbybor. Svalkat våra överhettade kroppar runt 19-tiden. Stannat kvar till solnedgången. Lärarna har inte klagat över alla trötta barn som varit och badat till sent. Lärarna har nog också badat om kvällarna. Och det har varit härligt såklart. Vissa är till och med glada. Tycker att de får "extrasommar".

Jag tycker inte det är härligt. Jag tycker det är sorgligt. Jag tycker synd om oss. Och alldeles snart är det november igen. Februari. Mars. Dessa månader där man bara famlar runt i ett kompakt mörker på slaskiga gator. Då vi inte ens tittar på varandra för vi har så ont. Ont i våra själar. Man får ont i sina själar när det blir mörkt klockan 16.00. Jag lovar att den utbredda psykiska ohälsan och de höga självmordsantalen vi har vi Sverige skulle sjunka drastiskt om vi bara fick fånga sommardagarna ordentligt. Och om det nu inte blev några sommardagar att tala om kanske staten borde skicka oss alla på statligt finansierade semestrar till länder med garanterat solsken varje vinter. Inte särskilt miljövänligt kanske. Men psykvänligt.

Hur som helst. Se till att ha något att se fram emot, när vi nu går mot mörkare, mer instängda tider. Planera in något roligt. Trösta er. Kosta på er. Vi är värda det mesta som tvingas uthärda den här väderterrorn.

jenny_thomasson@hotmail.com

Krönika

Läs mer om