”Men ursäkta, ska han ha så mycket credd för att han öppnade sig?”
”Mm, han kan ju inte ens reda ut sina egna lögner”.
”Hans kontakt med den riktiga världen är noll”.
”Okej, men nu gråter jag över golfkillen och Karin”.
”Gud vad jag inte är en Karintjej, lugn och samlad”.
Vi har skrattat och förbluffats av deltagarna, åt hur knäppt vi tycker att de beter sig.
De är som ufon för mig, helt obegripliga. Det är väl det man håller på med när man diskuterar dem, försöker bringa lite ordning och reda. Jag inser också att jag verkligen inte hade varit en i gänget om jag vore deltagare i programmet. Men de är fler i antal, så jag antar att de vinner i tävlingen ”normalt” beteende. Det är tjejer som låtsasskriker av alla härliga känslor med händerna på kinderna, och män som på första dejten bockar av vad hon på andra sidan väggen har för åsikter om jakt och fiske.
Många av deltagarna är liksom förmänskligandet av Judith Butlers begrepp om performativitet. Ett begrepp som slår fast att vi inte bara ”är” på ett visst sätt, utan genom handlingar och uttryck skapar vi våra identiteter. Man blir till genom det man gör, snarare än det man är.
Det tydligaste exemplet i programmet är väl Ola som inte kan känna attraktion till Milly eftersom hon har kort hår. Det må vara svårt att styra attraktion, men enligt Ola misslyckas Milly här med den förväntade performativiteten genom att befinna sig långt ned i femininitetens hierarki.
Jag vill understryka att jag med största sannolikhet varit ännu mer neurotisk än alla deltagare tillsammans om jag var med. Berättat om alla mina dåliga egenskaper på en gång, eller om något barndomstrauma efter fem minuter, eftersom jag fått för mig att det är så man bäst och mest effektivt lär känna varandra.
Man blir väl lite knäpp av att dejta i tv helt enkelt. Egentligen är det ju det som är själva experimentet och inte huruvida kärleken verkligen är blind. Jakten på kärlek har blivit en process att effektivisera, snarare än ett mysterium som man ibland upplever. Love is Blind är ett perfekt exempel på detta.
Med värderande frågor som ”vad tycker du om jakt och fiske?” på första dejten blir sållandet omedelbart, medan den oväntade och irrationella kärleken trycks undan. Genom att hindra deltagarna från att se varandra vill programmet pressa fram en återgång till idén om att kärlek är något som är oväntat och gränslöst. Fin tanke. Det är bara det att deltagarna är barn av en tid där allt granskas och kontrolleras, även kärleken.
Eftersom tre av fem par ändå väljer att gifta sig i slutänden verkar det ju vara något som fungerar med programmet. Men det handlar ju snarare om deltagarnas maniska längtan efter förändring än om programmets magiska idé. Jag erkänner att det verkar vara väldigt bekvämt att dejta människor som direkt försäkrar en om att de också vill hitta en partner. Alla är med största sannolikhet lika desperata, sårbara och inställda på att lyckas med projektet. Det är därför det går bra för tre av fem par.
Ja, ändå sitter man där och blir lite rörd när Niklas friar till Karin. Fastän man vet hur konstruerat allt är så händer det något i en. Vad är det som gör att det ändå går in? Kanske är det en liten rest av något trotsigt hoppfullt, en längtan efter att kärlek faktiskt ska kunna slå rot, mitt i plasten. Jag vet inte. Men det är något där som skaver på ett fint sätt. Något som påminner om att vi kanske inte är så cyniska som vi ibland låtsas. Suck, det stör mig att det här formatet, med all sin plast, lyckas spegla något så djupt mänskligt. Inte för att det vill det, utan trots sig självt.
Givetvis är det inte enbart i detta forum som performativiteten är synlig. Sådär håller vi ju på jämt, överallt. Programmet illustrerar snarare våra behov av kontroll och oförmågor att vara öppna för det oväntade i livet, inte enbart när det kommer till att hitta kärlek. Jag önskar mig också att släppa kontrollen om vissa saker och på så sätt leva ett känslomässigt enklare, lättsammare liv. För när man väl kommer dit kan man vila i att livet kommer levas oavsett. Och det kommer antagligen bli jobbigt, ibland helt okej och andra gånger jättefint, oavsett hur mycket vi än kontrollerar det.