”Kanske är det just det där, att kvinnor som inte längre underkastar sig, som inte längre blir tysta utan istället högljutt opponerar sig blir bökiga att ha att göra med”, skriver Nina Rung.
En artikel från en av våra större dagstidningar fångade mitt intresse i veckan. Rubriken var ”Därför vill kvinnor bli av med sina karlar”. Texten handlade om hur en studie visat att fler än någonsin skiljer sig efter 60 år fyllda, ja redan vid 50 år märktes en betydande förändring i skilsmässonivåerna mot tidigare. Nu är var tionde som skiljer sig över 60 år. Och det kanske inte är särskilt uppseendeväckande i sig. Det har blivit mindre stigmatiserat att skiljas nu än förr, då ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Kanske blir det tyst om tomt på ett sätt man inte var beredd på när barnen är utflugna och kanske blir det extra tydlig då att det kitt som höll en samman eller som var det gemensamma projektet endast var barnen. Men så intervjuades forskare som djupintervjuat äldre i studien och jag måste ändå säga att jag hoppade till lite. Kanske var jag inte beredd på att den skulle vara så rak, så liksom icke-inlindad. Men en av anledningarna som forskarna lyfte var att kvinnorna fått nog av ojämställdhet och övergrepp. Och en annan att kvinnorna inte ville sitta hemma och titta på tv som många av männen önskade, utan de ville ut och uppleva kultur (heja och tack alla kulturtanter som håller kulturen levande i vårt land!) Men det är naturligtvis intressant att det är ojämställdheten och övergreppen som kvinnorna fått nog av. Inte konstigt, men intressant.
För någon vecka sedan träffade jag all personal på Kvinnokliniken i en annan region och mötte där en fantastisk barnmorska. Hon beskrev hur kvinnor runt 50 år var en uppskattad grupp att ha att göra med för en arbetsgivare, kvinnorna jobbade på, tog inte ut föräldradagar och var inte längre hemma med sjuka barn, men att det sedan hände något efter 55 år. Då var det plötsligt mycket svårare för kvinnor att få jobb. Hennes berättelse får stöd av forskningen som också visar att kvinnor efter 55 år inte bara får svårare att anställas, de får också sämre lön än sina manliga kollegor då kvinnornas löner dessutom verkar backa, medan mäns löner fortsätter uppåt! Hur som helst så sade hon inte bara det utan också något som jag tyckte var så himla befriande, hon sa ”jag tror det beror på klimakteriet, kvinnor uppfattas så besvärliga att ha att göra med då, men det som händer är inte att kvinnor blir besvärliga, de bryr sig bara inte längre. Vi bryr oss inte om någon blir sur. Vi behöver inte förklara varför vi inte vill, vi kan bara säga nej. Plötsligt släpper vi att vara till lags och bara bryr oss inte, det är otroligt skönt och befriande” sa hon och log med hela ansiktet. Och så fortsatt hon ”ja du vet, det är ju därför vi kallades hysterikor förr, det kommer sig ju av livmoderns hyster, så på så vis fick dom ju tyst på oss förr”. Kanske är det just det där, att kvinnor som inte längre underkastar sig, som inte längre blir tysta utan istället högljutt opponerar sig blir bökiga att ha att göra med. Och jag tänker att det där nog hänger ihop. Att fler skiljer sig som äldre, att kvinnor vill ha ut mer än att sitta i soffan, att de tröttnat på att de under hela sina liv förhållit sig till andra och anpassat sig nu bara känner ”jag bryr mig inte”. Kanske är det också därför som fler skilda äldre kvinnor förblir singlar medan männen oftare och snabbare träffar en ny kvinna, ofta lite yngre (vilket studien också visade).
Jag tänker på henne när hela systemet ibland känns riggat för att kvinnor ska groomas in i att bara ta skit. Ta den. Hålla tyst om den. Och absolut inte gå ihop fler. Det blir aldrig så tydligt som då män i kommentarsfält reagerar på när kvinnor får nog och anmäler oönskade sexuella närmanden. Nu senast i raden den SVT-profil som står misstänkt för sexuellt ofredande. Och män rasar över att det anmälts. ”Vad då, det är väl bara att säga nej”, ”hon ångrar sig för att hon har en man” och ”om kvinnor anmäler det där så tror man ju inte på de som anmäler de verkliga brotten” och allt annat som de i sin ilska mot kvinnan (!) vräker ur sig. Som om bara våldtäkter räknas? Och som att det inte är exakt samma kommentarer kvinnorna som anmäler våldtäkt får, framför allt om det är en man som omgivningen uppfattar som viktig, kompetent, trevlig eller framgångsrik.
Som att när kvinnor talar om övergrepp, om utsatthet för sexuella ofredanden, om tafsande händer, om rädslan för män så får de höra att de är hysteriska, att det ju inte är alla män (som om man skulle stanna och fråga en kringsimmande hajfena om det är en snäll eller livsfarlig haj innan man lägger benen på ryggen och simmar för sitt liv) eller så är hon faktiskt väldig omogen som pratar om män på det där sättet. En kvinna kan alltså inte få skrika ut sin frustration (eller ens skriva det i en kommentar på sociala medier) utan att utsättas för ännu en form av förtryck, nämligen gaslighting. När hon reagerar helt rimligt på något helt orimligt (som mängden män som ofredar, våldtar och misshandlar kvinnor) så får hon höra att det är hon som är den orimliga. Gärna också sagt av en man som själv anser sig vara jämställd (ett tips i all välmening, om du är en jämställd man så vill du inte hacka på kvinnan för att hon är förbannad, less och frustrerad – du vill istället göra något åt att män väljer att våldta, slå och kränka kvinnor). Så kanske är det precis vad som behövs nu, en armé av kvinnor som fått nog, som väljer kulturen före en ojämställd relation och som faktiskt säger ”jag bryr mig inte” och menar det.