En äldre, kär släkting gick nyligen bort. Hon var så mycket. För just mig, en kär barnvakt när vi var små, ett fast stopp när vi åkte runt och lussade och var påskkärringar, min första arbetsgivare. Och så gjorde hon världens bästa kruppkakar.
Jag ber morsan att hon måste lära mig hur man gör. Tiden är inne. Några dagar senare står hon på trappan med potatispress, ägg och fläsk. Jag har skalat sex kilo perar natten före och fått en blåsa på pekfingret bara av det momentet. Föga vet jag vad som väntar.
Vi börjar strimla och steka. Morsan strimlar bacon och fläsk och korv och jag steker. Jag hackar lök och qourn och grönsaker till ”veg-kruppisarna” och morsan steker. I två och en halv timme hackar och steker vi saker. Eftersom vi för en gångs skull är i MITT kök i MITT hem försöker jag spela lite av MIN musik för Den äldste, men får relativt fort byta till Där björkarna susa med Hootenanny singers för att få frid.
När två och en halv timme passerat börjar jag tycka att det räcker. Jag vill ta en paus. Mamma bara skrattar rått. Hon tar fram en uråldrig potatispress, börjar glatt trallande fylla den med kokta perar och uppmanar mig sedan att pressa. För att lyckas med detta får jag lägga hela min kroppstyngd på potatispressen och då har jag ändå en kroppstyngd att jämföra med en man. Hur späda kvinnor i alla tider lyckats pressa perar i dylika redskap är för mig en gåta. Mamma skrattar när det strittar potatis upp i ansiktet på mig. Sedan tar hon kort och lägger upp på Facebook. Jag börjar sakta inse att det ska bli en lång dag.
Medan jag pressar perar berättar morsan om gamla minnen med Ylva, som brukade tillverka 3 000 kruppkakar och sälja på Torgdagen förr, på sin restaurang. Historiens vingslag flaxar över mina potatiskladdiga axlar. Morsan blandar i ägg, salt och mjöl i potatispresset och sedan får jag såklart knåda. Vi gör en provboll och morsan jublar glatt när den flyter upp, hel och hållen! Sedan inleds det oändliga arbetet med att göra bollar fyllda med inkråm. Det är kladdigt. Jag har perar över allt.
Vi upprepar degproceduren tre gånger. Pressa, knåda, forma. Vi kokar och delar in i kategorierna vanliga, vegetariska och de för barn (utan lök). Inför tredje lasset potatis vrålar jag att jag inte orkar mer och att mamma ska sluta tortera mig. Kallar henne för kruppkakstorteraren. Mor skrattar milt och nynnar med till en Sven-Ingvarslåt som jag tvingats kapitulera inför.
Sju timmar tar det. Vi har två extrabarn i familjen den dagen och samtliga fem barn utbrister att detta var det bästa de någonsin ätit. VI MÅSTE ÄTA DET VARJE DAG! Jag svarar matt att detta tyvärr var sista gången. Faktum är att jag aldrig mer kommer att laga mat igen efter detta sjutimmarsrace. Men det är bara ljug. Jag kommer att göra kruppkakar då och då. Till minne av generationer av kvinnokraft.
jenny_thomasson@hotmail.com