Netflix-serien Adolescense har lyft frågan om unga mäns och pojkars toxiska miljöer.
Men har innehållet i den någon förankring i vår verklighet och vår lilla del av världen? Det korta svaret är ja. Det lite längre är; ja, absolut.
För er som ännu inte sett serien handlar den om en 13-pojke i Storbritannien som knivmördar en flicka, en jämnårig skolkamrat. I seriens fyra delar försöker man sedan förstå vad som hänt och vad som fått honom att begå ett sådant fruktansvärt dåd. En av seriens svagheter skulle jag säga är att vi inte erbjuds en tillräckligt bra förklaringsmodell, att man liksom inte hinner bottna eller djupa i mordet. Däremot förekommer tydliga insinuationer om hur pojken radikaliserats via nätet, han är uppenbart lättkränkt, har dålig självkänsla och har en slags tydlig nedlåtande aversion mot att kvinnor besitter makt, eller kanske riktas hatet mot kvinnor själva. Och kanske är det också seriens styrka – att den nu bidragit till att föräldrar börjar fundera på (och förhoppningsvis får en lätt panikkänsla av) att inte riktigt veta vad sönerna gör på nätet instängda på sina rum. Och kanske framförallt hur det kommer att påverka dem.
För något år sedan visade en studie att det tar fem dagar innan kvinnohatet ökat med fyrahundra procent när en kille öppnar ett konto på Tiktok. Under en längre period var den toxiska influeraren Andrew Tate större på nätet än både president Trump och familjen Kardashian och sedan en tid tillbaka har Metas ägare Mark Zuckerberg ihop med Elon Musk tagit bort alla begränsningar för vad som får skrivas och sägas i sociala medier, vilket borgat för än mer kvinnohat online. Så att killar möts av kvinnohat – det är inte en fråga om utan om hur mycket.
Jag har de senast åren mött tiotusentals killar på högstadiet och gymnasiet vars största förebild är just Andrew Tate, en av de mest misogyna männen på sociala medier. Det finns grupper av killar kopplade till chattforum där man samlas kring erfarenheten att vara en Incel (det att leva i ett ofrivilligt celibat) där killar skyller sina misslyckade liv på tjejer. Det är tjejers fel att de inte får kärlek och sex, något som de uppenbarligen känner sig berättigade till och snuvade på. Det är tjejers fel att de väljer snygga killar. Det är tjejers fel att killarna är ensamma. Och därför har också flertalet dåd i Incel-rörelsens namn skett där unga män gett sig ut för att skada och döda så många som möjligt. Även det tydligt presenterat i serien.
Men det är inte bara en fiktiv serie utan också här på ön växer killar upp i en gamingmiljö som är djupt sexistisk och hotfull framförallt mot tjejer. Också här på ön har killar Andrew Tate som förebild med allt vad det innebär av kvinnohat och toxisk maskulinitet. Vi ser att unga kvinnor på ön uppger ett mycket mindre självskattat välmående, större psykisk ohälsa och mycket större rädsla både på stan, på nätet och i skolan än vad killar uppger. Det finns helt enkelt inget i den toxiska maskuliniteten, (kortfattat sammanfattat som en uppsättning normer med väldigt tydliga traditionella värden för män såsom att inte vara sårbara, inte visa känslor, att vara fysiskt starka och våldsanvändande, att uttrycka sig homofobiskt och sexistiskt) som vi inte också ser här. Under de senaste 18 månaderna har jag mött elever, lärare och professionella kring barn här på ön. Lärare som beskriver hur killar så unga som i sexan visat porr för andra pojkar eller skickat in porr i gruppchattar. Pojkar som tar stryptag på andra pojkar i skolan. Filmer som skickas runt med sexuellt innehåll. Tjejer som kallas horor och nedsättande ord. Tjejer som utsätts fört våld i sina första relationer. Och så alla berättelser från professioner som möter unga om hur könsnormerna blivit ännu snävare och att allt som har med femininitet att göra, nedvärderas och hånas, särskilt om det är en kille som uppfattas feminin.
Jag är glad att något får fler att öppna ögonen. Till att fler förstår att det inte är ofarligt bara för att man sitter hemma. Att man behöver finnas där och prata, problematisera och tydligt visa vilka värden vi behöver upprätthålla och vilka som behöver förpassas till vår moraliska soptipp. Om du inte sett serien, se den. Och gör sen allt du kan för att killar inte ska behöva växa upp i en ekokammare av toxisk maskulinitet och kvinnohat som sedan antingen drabbar dem själva eller kvinnor runtomkring.