Jag har alltid haft ett hem inom idrotten. Redan som barn, när jag spelade landbandy på gatan och samlade hockey- och fotbollsbilder, var det min plats.
Jag har några av mina tidigaste minnen förknippade med idrott; fotbolls-VM 1970, då såg jag färg-tv för första gången, det var hos grannen som var tv-handlare, Italien mot Uruguay. De frasande skridskorna på landbandybanans is i staden där jag växte upp, pauskorv som jag fortfarande inte hittat dess like, den skållheta saftglöggen som gav blåsor på tungan, knattret över staden när speedwaylaget tränade, då cyklade jag dit med min gula Crescent.
Det var orienteringen som blev min sport och som ligger mig varmast om hjärtat, jag är engagerad i klubbarbetet och tävlar själv om helgerna.
I den sporten finns tävlingsklasser upp i 90-årsåldern, elit och motionärer, unga och gamla, tävlar sida vid sida i samma skog.
Vid Idrottsgalan i måndags fick Tove Alexandersson ta emot de finaste priserna i SVT-sändningen; Bradguldet och Jerringpriset. Det är hon värd. En superstjärna. Men inom orienteringen är hon ändå en bland andra, inga divalater, ibland sitter hon strax intill på en campingstol på ett fält.
Det finaste inom idrotten är det som så många hyllade under den gala som sändes i SVT. Kamratskapen, idrotten som en bro, ett sätt att föra samman och förena, ett sätt att lotsa unga på rätt spår i livet.
Det är viktigt att vinna, det är det som många av oss tränar för. Även jag i min gubbklass, trots att jag sällan vinner. Under loppets gång är det allvar, men en sekund efter målgång har det där släppt. Då är vi kompisar över så många gränser. Det är viktigare.
Det varmaste segmentet på Idrottsgalan är ”In memorian”, namn och bilder på idrottsmän- och kvinnor som gått ur tiden och som i en sista hälsning passerar förbi på tv-skärmen. De fanns där, de roade oss, fick oss att jubla, nu är de borta, som vi alla tids nog ska vara.
Det finns avarter inom idrotten också, jag säger inget annat, ledare som inte borde vara där, mobbning, förlegad inkilningskultur och idiot-föräldrar men framför allt finns så mycket kärlek; konkurrenter under en bråkdel av tiden, följt av vänskap som räcker livet ut. Det är fint.
Apropå det där speedwayknattret, förresten. Stavhopparen Angelica Bengtsson var nominerad i kategorin ”Årets prestation” sedan hennes stav gått av under ett hopp vid friidrotts-VM och hon omedelbart efteråt klarade höjden med en ny. Jodå, bra gjort. Men ungefär så gör speedwayåkare varje dag i veckan. Brakar in i staketet, ruskar på sig och ställer sig på nytt vid starttejpen. Respekt.