”Festivalen var värst. När jag var på min första festival blev jag erbjuden ecstasy första kvällen.”
Nu var hon stor och rund och hade en viss vaggande gång. Vi väntade på Kapten Grogg nere på Ronehamn, på badstranden, på morsans altan, på Etelhems krukmakeri. Väntade vi. Pratade och funderade kring vad det kunde vara för en som låg där inuti. I mitten av juli åkte kusin med familj hem till Göteborg för de sista veckornas väntan.
Juli 2024 väntade vi på vår 17-åring. Att hon skulle ringa, att hon skulle komma hem, att hon skulle komma ut ur duschen. Alla som varit 17 år vet att det är sommaren då livet kallar, det riktigt skriker efter en, men man är inte riktigt välkommen ut i det med full kraft ännu och därför måste man göra allting själv för att något ska hända. Det har vår 17-åring gjort. Resor, fester, spelningar, festivaler. Den här sommaren hände allting på samma gång på ett sätt. Jag fick för första gången ligga vaken sent och vänta på att hon skulle komma hem. Jag fick stå på båtterminalen ett antal gånger och vänta hem henne från äventyr på andra sidan havet. Festivalen var värst. När jag var på min första festival blev jag erbjuden ecstasy första kvällen. Jag var 17 år och tackade nej. Vad skulle jag vänta mig nu?
Precis när juli slog om till augusti anlände vi till västkusten. Samma morgon som kusinen med familj skulle besökas fick jag ett meddelande. Värkarna var igång, men det var inte så farligt ännu och vi kunde väl komma ändå? När vi kom, kom värkarna var tionde minut. När vi efter några timmar slutligen körde föräldrarna mot bb, kom de var tredje minut. 1.5 timme efter att vi kramades hejdå utanför bb kom hon äntligen ut! Lilla Lovisa!
Tre dagar senare står jag utanför båtterminalen klockan 05.25 på morgonen och väntar på MIN dotter. Hon som JAG födde för 17 år sedan och som just upplevt sin första festival. Ser henne och vännerna på avstånd. Åh hennes ljuvliga vänner! Det stora gänget estetkids med färgade hår och hjärtan av guld! Hon lösgör sig från gänget och kommer mot mig, rakt in i mina utsträckta armar. Hon sover till 15.00 sen. Men efter lite mat och Resorb får jag hennes första festivalberättelse. Censurerad, det är jag väl medveten om, men inte helt och det är jag glad åt.
Jenny Persson skriver om att ligga vaken sent och vänta på att en 17-åring ska komma hem.
Ja, juli 2024 väntade jag på flickor. Båda kom (oftast) hem i tid. Båda var starka och modiga. Båda gjorde sina mammor stolta och glada. Båda spås en ljus framtid.