Jenny Persson: Ju bredare dialekt, desto mer idiotisk karaktär

En tjej hade en mamma som kom från Stockholm och hon sa liksom öööga, höööra och göööra och uttalade inte ö:et sådär nästan som ett o, som jag gjorde. Så jag hängde på. 

I sjuan slutade jag säga perar och började säga potatis. Orsaken var densamma och har alltid varit det under hela nedmonteringen av min från början grova gotländska dialekt. För att inte låta dum. 

Till och med i serier och filmer från USA och ja, de flesta länder, används samma grepp när man vill att tittaren ska förstå att en karaktär är korkad, naiv, ointelligent och det är dialekten. Ju bredare dialekt, desto mer idiotisk karaktär. I revyer, teatrar, filmer, tv-serier till och med i böcker, gör man likadant. 

Så jag kommer aldrig att känna skam eller skuld över mitt eget medvetna nedmonterande av min gotländska dialekt, även om jag håller med om att det är sorgligt att den försvinner allt mer. Det är helt enkelt förståeligt att det är som det är, men tanke på vad dialekter har kommit att förknippas med. 

På gymnasiet gick jag för första gången i skolan tillsammans med ungdomar från stan och där försvann väl det sista av det riktigt grova i min dialekt. Pappa, som i princip pratade gutamål, var dessutom död sedan några år och jag hörde numera sällan bred dialekt, förutom när jag pratade med just äldre. 

De gånger jag upplevt fördelar med dialekten är främst när jag jobbat med äldre, men även när jag bott på fastlandet. De tycker ju att det är så gulligt. Man får automatiskt rollen som den glada, lättsamma och ofarliga. Ingen förväntar sig några varken djupare eller intelligentare ord och tankar från en som pratar dialekt nej. Och det där har jag inte riktigt trivts med. 

När barnen kom var det främst av tydlighet som jag började prata med dem på rikssvenska. Av tydlighet ja, men förmodligen också av exakt samma skäl som jag själv sakta gjort mig av med min dialekt. Om man inte ser annat än nackdelar med att ha dialekt, så är det inte konstigt att man gör sig av med den. 

Så nu pratar alla mina barn rikssvenska, eller på sin höjd kanske någon form av ”Visbymål”. De säger höööra, göööra och rääääv. Själv har jag kvar Mina e:n på slutet och mina mammrar och papprar och sajjar och tyckar. Och jag har blivit intresserad av gutamål och gotländska på ett nytt sätt med åldern. 

Amanda Hejbel, journalist, har gjort en podcast om vad som hänt med den gotländska dialekten som ska bli väldigt spännande att följa. ”När gotländskan tystnar” heter den och finns på Spotify.