Barnen springer till sina familjer, glada, stolta, pirriga. Och bara så är vi mitt i sommaren. Det är svårt att inte bli rörd. Framför oss står de – framtiden – i blommiga klänningar och skjortor, sjungandes om den blomstertid som kommer.
Men mitt i detta vackra slår en tanke mig: Vart är vi egentligen på väg? Vad formar vi för värld åt dem? Det sägs att vi lever i en teknisk revolution. Eller den kanske redan är förbi. Innovation efter innovation rullar ut som en aldrig sinande ström: AI, kvantdatorer, metaverse, självläkande material, robotar som kan samtala. För varje skolår barnen avslutar, har världen omkring dem förändrats i rasande takt. För att inte tala om den äldre generationen som knappt kan parkera, åka buss eller betala sina räknar längre för att det kräver en app på en smartphone.
Jag är inte teknikfientlig. Tvärtom, jag uppskattar att kunna ringa, duscha, köra bilen, hästkrafterna från en traktor eller att få snabb hjälp från vården. Men jag frågar mig ändå: Är detta verkligen den enda vägen? Är det självklart att mer teknik innebär mer välfärd? Det talas mycket om hållbarhet, men sällan om teknisk hållbarhet. Som om tekniken bara kan vara lösningen, aldrig problemet. Vad gör all denna utveckling med våra relationer, vår närvaro, vår hälsa – och våra barn?
För varje skolår förändras världen. Men längtar inte människan, innerst inne, fortfarande efter det mest ursprungliga? Att få skapa, känna gemenskap, vara i naturen, få tystnad, lugn, närhet. Den moderna människan är inte bara uppkopplad – hon är överbelastad. Vi behöver kämpa för att få vara ifred, för att stå emot dopaminet från algoritmerna och pressen från notiserna. Jag föreslår inte att vi överger tekniken. Men kanske ska vi placera den där den hör hemma: som ett verktyg, inte som en livsstil.
Kanske är det inte tekniken som är framtiden, kanske inte heller en återgång – utan en återväxt. En återkoppling till det vi tappat bort på jakten efter framgång, men ändå ett förhållningssätt till världen som låter naturen producera det hon vill och behöver. Där människan blir en hjälpande hand istället för en stjälpande.
Kanske kommer våra barn bo mindre, odla mer, dela istället för att äga, konsumera klokare. Kanske skapar de nya samhällen där status byts mot samhörighet, där tid mäts i djup snarare än hastighet. Det låter kanske idealistiskt, och jag kan ha fel – eller kanske är det bara sunt förnuft, om vi verkligen lyssnar på vad hjärtat säger?
Skolavslutningen påminner oss om vad som består: Våra relationer, våra värderingar, vår längtan efter mening. Jag vägrar att tro att framtiden är en kodrad i ett system. Vi kanske inte behöver en AI som säger till när vi ska sova, äta och träna eller sjunger för våra barn. Utan vi kanske kan nöja oss med ett par osäkra toner i ”Den blomstertid nu kommer”, och några nervösa blickar barnen emellan som tycks viska: ”hur gick texten nu igen?” – och känna att det är just det som är livet. Det ofullkomliga. Det mänskliga. Närvaron. Och kanske är det just där framtiden finns – i sången, i ögonen som glittrar av liv, i hjärtat som vill växa. Vår uppgift som vuxna är kanske inte att maximera framstegen – utan att våga välja annorlunda. Att våga blomstra – tillsammans.