Livet är en aning för rörigt just nu och jag går runt med en känsla av att inte få ihop det. Min omgivning rasar lite, både människor och saker. Men det märkliga är att jag inte får ihop det, samtidigt som jag faktiskt får ihop det. Det fungerar inte och det fungerar.
Krångel och känsla av kaos följde mig efter att jag köpt en begagnad bil för några veckor sedan. Otäcka motorlampor tändes, delar behövde bytas och jag kände mig totalt överväldigad. Men jag fick hjälp. En vän till mig bytte den där delen som jag annars aldrig hade kommit mig för att fixa och en kollega ordnade med en felsökning, ”bara för att jag är så nyfiken själv på vad det kan vara för fel”. Jag vet att det inte var därför, men vi säger det, så känner jag mig mindre påfrestande.
Förra veckan när allt bilkrångel var under kontroll, körde jag stressad hem från jobbet. Jag skulle hämta mitt barn hos min mamma och klockan var lite för mycket för att hans blodsockernivå skulle kunna hållas i schack. Ja, det var typ läggdags egentligen och vi skulle inte hinna mysa och han skulle känna sig besviken på hur kvällen blev och jag skulle, och han skulle, och så skulle det bli oväder och jag skulle säkert ha tappat bort hemnyckeln och plånboken och skorna och byxorna och ja, den känslan.
Då! Då fick jag punktering. Jag ställde mig längs vägen, vid en infart och skrek i armvecket. Men, eftersom min känsla av att inte få ihop det existerar simultant med att ändå få ihop det, kom det kort därpå ut en underbar människa från huset och bytte däcket åt mig i ett huj. Det var en kris som varade i sammanlagt elva minuter. Och jag kom inte ens för sent till barnet.
I helgen följde jag med en kompis på hennes mammas gravsättning. Det är groteskt att behöva begrava sin mamma när man är trettiosex. För hårt, för brutalt. För mycket att bära. Men det behövde ändå göras. Och jag tittade på min kompis när hon satt på huk framför urnan och log. Inte en hårslinga lossnade från det uppsatta håret, trots blåsten. Hon strålade. Och jag tänkte: ”snälla, låt mig också vara sådär förtröstansfull inför framtiden, så övertygad om att min förälder nu har det bättre, den dag jag själv behöver göra det här”.
På väg till begravningsfikat i bilen hade luften lite grann gått ur oss. Jag som körde, frågade om vi skulle sätta på någon musik och förslaget om Elvis kom upp, eftersom det var min kompis mammas idol. Min kompis, som annars inte röker, frågade mig lite skämtsamt om hon fick tända en cigg, som en hyllning till modern. Jag ville säga ja till allt hon bad mig om då. Så jag gjorde det och kände någon slags skruvad tacksamhet över att jag fick göra något för henne, trots gestens litenhet.
Så: vi lyssnade på Elvis och rökte cigg i min bil på väg till begravningsfika. Det var en underbar scen, förstår ni va.
Ja, jag bär alltså på en känsla av att inte vara så duktig på att leva just nu. Men kanske är det inte livets prestation och sakers funktion som skänker lugn, utan förmågan att stanna upp och betrakta det som finns. Tack vare andras små insatser, och mina egna, håller det ändå ihop. Kaos och ordning, precis bredvid varandra, och i mitten: vi, som skriker i armvecket, lyssnar på Elvis och försöker leva.