I förrådet tronar lagerhyllor med kanske 25 flyttkartonger. På golvet står en trave vinterdäck och en gammal vagga som min pappa snickrade till min äldsta storebror och som jag också har sovit i, och mina barn, och deras kusiner, men just nu sover där ett orimligt stort gosedjur i form av en häst som min dotter fick på sin fyraårsdag. Hästen ligger obekvämt på en repig pulka. Jag bestämmer mig för att åtminstone pulkan ska bort.
Jag har famnen full av sopsäckar, papperskassar och en sprillans ny märkpenna. Inget kan gå fel. Jag öppnar den första kartongen och den innehåller kläder. Mina kläder. Det finns tre sådana kartonger och jag öser ner det mesta i två sopsäckar som ska till Gåvan. Jag tillåter mig själv att spara några enstaka festklänningar från 70-talet och en och annan hemstickad mössa. Resten ryker, långa rader av svarta klänningar och mönstrade klänningar och färgglada kjolar. Sånt jag har sparat för att jag har tänkt att den där kanske jag vill ha igen någon dag. Men den dagen verkar aldrig komma.
När kläderna är utrensade kommer jag till pusslen. Så många pussel. Ibland tänker jag att borde sälja dem. Men kan jag vara helt säker på att alla bitar är kvar? Vem vill köpa ett pussel som kanske saknar en bit? Jag märker upp kartongerna och ställer undan. Nästa gång kanske.
Sen är det lampor och dukar och farmors gamla matta, jag börjar krokna lite, lägger en dvd-spelare och ett nyckelskåp i säljhögen. Sen är det böcker, tre kartonger, Tusen och en natt i åtta band, lexikon, kurslitteratur om litteraturvetenskap och kulturantropologi och språkhistoria, ungdomsböcker från tidigt 1900-tal, en heter ”Bland negrer i urskogen”, den är från 1933. Pannan kliar av svett men nu har jag fyra kassar och två sopsäckar på skänkhögen.
Det värsta kommer näst sist, tre kartonger med brev och foton och teckningar och gamla skolsaker, allt huller om buller. Jag öppnar dem och kikar ner i dem och stänger dem igen. Det får bli en annan gång.
De sista sju kartongerna är barnens saker. Jag går upp och lagar middag och förklarar att i morgon händer det grejer, boka inte in något annat hörni för vi ska rensa i källaren. Alla era gamla grejer. Det kommer att bli jättekul!
Dagen därpå travar de lydigt med nerför trapporna och vi drar ut kartongerna i korridoren och det blir verkligen jättekul, de går igenom alla gosedjur, tre kartonger, sånt slänger man inte, och påminner varandra om när de fick dem och vad de heter, de bläddrar igenom skolböcker och pysselböcker och skrivböcker och dagböcker och teckningar, diskuterar vem som har ritat vad, läser upp berättelser skrivna med versaler, skrattar åt stavningen. De hittar trollerisakerna och klossarna och fyra årgångar Kamratposten och alla pärlplattorna och telefonen som fortfarande pratar och speldosorna som fortfarande spelar. De väljer ut några gosedjur och pärmarna från dagis och berättelser de skrivit för att ta med upp till sina rum.
Jag har preppat kassar för att skänka och kassar för att slänga men det blir bara tre halvfulla. Sju kartonger åker tillbaka in i förrådet, prydligt märkta men innehållet är i stort sett detsamma.
Och nog visste jag att det skulle sluta så. Man kanske ser ett räknehäfte och tänker men det där kanske vi kan slänga, och så öppnar man det och ser att man har ritat en rolig robot på en sida. Eller man tänker de där gamla tidningarna om Minecraft, de är väl inte så aktuella, men så bläddrar man och kommer ihåg exakt när man läste dem och hur det kändes. Och när man hittar en dagbok med lås som saknar nyckel så kanske man tänker äsch, den är säkert tom. Men sen kommer man på att man kanske har nyckeln någonstans. Och tänk om det står något i den som man har glömt.
Och då vill man spara. Jag är precis likadan. Någon gång kanske jag är beredd att rensa bort handskrivna brev från gamla klasskompisar eller negativen från konfirmationslägret eller skrivhäften och teckningar från när jag själv gick i lågstadiet. Men inte riktigt än. Det var ju inte så länge sen ändå som jag gjorde det där lilla häftet om CELLER och målade så prydliga amöbor och skrev med min bästa skolflickshandstil. Och det där engelskaprovet från sjuan där jag skrev en hel berättelse om ett litet lamm på baksidan? Och räknehäftet från andra klass där jag ritade trollfamiljer i stället för att räkna? Det kan vara kul att titta på någon gång.