Jag var sjutton när jag såg det, LJUSET! Ja, vi var uttråkade förstås och vi bodde i småstädernas småstad. Inget fanns att göra för en sjuttonåring, förutom på hösten. Då kunde man åka till Martebo!
Ljuset sades ses oftast precis runt skymningen, så vi packade in oss i bilen, hade ofta gitarren med oss eftersom det på den tiden inte fanns smartphones med Spotify utan oftast bara en bilstereo som inte fungerade eller ännu värre, bara kassettbandspelare. Så vi fick ordna musiken själva. Satt och sjöng. Körde förbi galningarna som racade på Follingborakan. Ibland körde vi utefter helvete där vi också, särskilt om det var halt. Living on the edge hör ungdomen till.
När man närmade sig Martebo fick man lugna sig eftersom man aldrig kom ihåg vart det var man skulle svänga av. Eftersom vi inte hade Google maps fick vi då och då knacka på hos någon Martebo-bo som alltid artigt gav vägbeskrivning. Tillslut hittade man den, Vägen, en raklång, ganska skumpig skogsväg. Becksvart.
Så skumpade man ner mot myren. Berättade nu ohämmat spökhistorier för maximal skräckupplevelse. En bit innan myren bredde ut sig framför oss stannade vi. Stängde av bilen. Vissa gav sig ut ur bilen och in i skogen för att utforska det skräckinjagande ”spökhuset” som står en liten bit in i skogen bara. På vår tid hade någon slagit in en yxa i väggen där inne för att spä på skräcken ytterligare. Vi som inte vågade gå ur bilen satt oroliga kvar. Rejält uppskrämda nu, i mörkret.
Så plötsligt, kanske fjärde, femte gången jag var där, så skrek de som låg på motorhuven på bilen framför oss, till och försvann in i bilen. Då såg vi Ljuset. Som ett större, runt, gult mopedljus som från ingenstans dök upp framför oss på myren och kom emot oss där vi satt i bilarna. Hypnotiserade stirrade vi på det. Några skrek. Så kom det närmare och närmare och tillslut fick man blunda för det blev så läskigt. Och när man öppnade ögonen var ljuset borta. Det fanns inte bakom oss, det hade inte passerat oss och fortsatt uppåt skogsvägen. Det var bara borta.
Historien säger att det är en man som förlorat sin son som går igen natt efter natt, med lykta på myren, letandes efter sitt barn.
Alla som inte sett Marteboljuset har alltid en förklaring till det där ljuset. Men ingen som verkligen sett det på riktigt kan förklara det. Det finns ingen logisk förklaring när man väl sitter där. Det är mörkt och knäpptyst där ute. Inget ljud hörs i samband med ljuset.
Därför är det ju nu oerhört intressant att man hittat en stor grotta i närheten av Martebo myr. Kanske kan ljuset äntligen få sig en förklaring?