På min arbetsplats pratas det om hur mycket konserver som får plats i matkällaren och i höst ska alla anställda få öva på att göra upp eld i en grop. Flera av mina bekanta har berättat att deras arbetsplatser numera lägger stor vikt vid liknande saker. Morgonmöten startar stenhårt med powerpoint-presentationer bestående av beredskapsrubriker. Jag föreställer mig hur samtalsledaren kisande och med huvudet på sned inleder med en öppen, filosofisk fråga: ”Beredskap. Ett ord som väcker starka känslor. Men vad är det?”
Och så har vi ju den där broschyren som vi alla fått hem, ni vet. Det är beredskapstider så att säga. Beredskap verkar nästan vara det nya självförverkligandet, för vad är mer imponerande än ett perfekt packat överlevnadskit?
Men allvarligt, vad är beredskap? Det som står i broschyren? Jag känner i alla fall att jag har fingret i luften, är i fas med tiden – eller så är det bara tiden som hunnit ikapp mig. Ja, någon gång är alla lite trendiga och just nu är det jag som är det. Jag har nämligen alltid varit beredd. Beredd på människor alltså. På att läsa av stämningen i rummet. Jag är lite av en expert på att analysera känslomässiga nyanser. Okej, jag har väl inte hundraprocentig träffsäkerhet i mina föraningar – ibland tror jag att någon är arg när de bara är trötta. Men poängen är att jag har känselspröten ute. Jämt.
Det där andra däremot, det som faktiskt står i Om krisen eller kriget kommer är jag dock inte lika vass på. Jag har en ”det-löser-sig-inställning” till nästan allt, utom relationer. Jag lever inte ett strategiskt liv som ger ekonomisk och praktisk avkastning. Jag har dåligt självförtroende när det kommer till vardagsansvar som kräver framförhållning och struktur – eller om det är det att jag bara är lat. Kanske en kombination. Går min bil sönder så är den helt enkelt sönder för alltid. I en krissituation har jag ingen vattendunk redo, men jag vet i alla fall när stämningen vid fikabordet behöver räddas.
Förmågan att vara inkännande och lyhörd är trots allt fundamental för människans överlevnad. Viljan att vårda och försöka förstå varandra. Men handlingar som innefattar omsorg, omvårdnad och mellanmänskliga möten tar ju aldrig slut. Man blir helt enkelt inte färdig och därför går de inte att mäta. För abstrakt tycker vi, därför gömmer vi dem. För immateriellt tycker vi, därför glömmer vi dem. Trots att det är just de handlingarna som verkligen bär oss. Ja, det som Aristoteles skulle kalla fronesis, alltså någon slags känslomässig fingertoppskänsla står sällan med i en beredskapsplan.
Men nu förväntas vi alltså vara redo. Redo för att klara oss i sjuttiotvå timmar utan el, vatten eller information. Jag fattar. Då behövs det vissa praktiska saker och kunskaper. Jag borde fylla på skafferiet med ris och radio. Men kanske borde vi också tala mer om hur vi håller värmen när det känns kallt i själen. För i slutänden är det inte konserver som räddar oss, utan varandra. Och det finns en risk att det viktigaste att bunkra faktiskt är omsorg.