De bygger om Slussen i Stockholm och en gyllene bro där man ska kunna gå med sina gyllene skor transporteras just nu sjövägen från Kina. Den är i stål istället som som nu, betong. 140 meter lång, 3 700 ton tung, det är ett rejält fartyg som stävar mot norr och i dagrna passerar Gibraltar sund.
För drygt 80 år sedan byggdes gamla Slussen, trafikplatsen mellan Södermalm och Gamla stan.
Där stod Ulf Lundells alter ego i snöslask och is i låten ”Rialto”, i julas gick han upp på restaurang Solliden och såg Slussen skrotas, i sången ”Stockholm i december”.
Så mycket som hänt vid denna trafikplats, så mycket som hänt i världen under dess livstid; andra världskriget, Internet har kommit och innebandyn, spagettin har setts bli svensk husmanskost liksom kebabpizzan, märkligt så rädda som vi tycks vara för så mycket som kommer utifrån.
Radion har kommit den också och den svartvita tv:n, tjock och med rund ruta först, sedan färg-tv:n, platt-tv:n och nu knappt någon tv alls, bara datorer, de som i begynnelsen var stora som villakvarter.
Trender kommer och går, förr rökte ”alla” inomhus, nu vet vi att det är farligt. Nu sitter ”alla” med näsan i telefonen, en dator betydligt mindre än det där villakvarteret, vad säger vi om det beteendet i framtiden?
Kanske ser vi det som idioti, som att röka i bilen med barnen i baksätet.
Den nya bron vid Slussen har en beräknad livslängd på 120 år, så oändligt långt fram är det. Lika avlägset som 2020 tycktes när Slussen byggdes. Lika långt fram som ”1984” var en gång i tiden, George Orwells framtidsspaning, du vet. Den om att Big Brother ser oss.
Och nog syns vi alltid. För makten. För varandra. Mycket är bra med det nutida medielandskapet där det mesta är tillgängligt, men det finns en del dåligt också.
Den stora ”ojdå”-upplevelsen är ändå hur många idioter det finns. Förr levde de i skymundan, nu visar många upp sig i all sin prakt. På ett sätt är jag imponerad. Det är ändå rätt modigt.
Det finns säkert de som tycker att jag är en av idioterna. De som tycker så har däremot fel.
Ingen av oss som lever i dag kommer att vara med när Slussen-bron drar sin sista suck så många generationer fram i tiden.
Vad säger de som lever då om vår tid, den som är så central och allenarådande för oss som är mitt i den. Domen faller antagligen hård.
Kanske är det tur att vi inte vet, kanske pratar de inte om den alls, ungefär som vi inte pratar om året 1800. Kanske är vi trots allt ersättliga, även vi många gånger har svårt att tro det.