När du är vuxen kommer ingen att fråga dig vad du hade i fysik i högstadiet. Ta det lugnt. Man måste inte ha bra betyg i alla ämnen.
Se på mig, skryter jag. Jag hade underkänt i franska, ryska, matte. Jag pluggade ändå sex år på universitet och har ett jobb som jag älskar.
Jag vet inte om det hjälper såklart. Förmodligen har det ingen effekt alls. Det viktigaste för tonåringar är vad andra tonåringar tänker och förbluffande många av dem verkar tänka att man måste plugga som en dåre och få bra betyg. Annars är man misslyckad.
Som vanligt tänker jag att det vore bättre om man bara kan få G och IG i grundskolan och gymnasiet.
Här vill jag varna känsliga läsare för anekdotisk bevisföring. Det jag skriver nu baseras inte på forskning. Det jag skriver nu handlar bara om min egen lilla värld.
Jag har undervisat länge på komvux. För några år sen ändrade Skolverket i sin nåd betygssystemet så att jag i stället för betygen A-F får sätta G eller IG. Jag behöver kanske inte förklara att denna förändring innebar stora vinster för mig som lärare. Förändringen var också märkbart positiv för eleverna. Det blev ett helt annat fokus i klassrummet. De kämpade inte för att få en specifik bokstav på ett papper. I stället lade de manken till för att faktiskt lära sig ämnet. Läsa, skriva och prata på svenska.
Man kan undra om duktiga elever verkligen anstränger sig till sitt yttersta om de bara kan få G. Forskningen säger både ja och nej. Mina egna begränsade erfarenheter säger ja. De anstränger sig ändå. Deras bekräftelse blir inte ett A på ett papper utan mer komplex. Dels märker de själva att de utvecklas och dels får de positiv återkoppling från sin lärare. De får veta hur bra de argumenterar och resonerar, hur deras ordförråd imponerar och hur deras meningar flyter som ett rinnande vatten.
När mina elever får sitt G i svenska som andraspråk på grundläggande nivå motsvarar det årskurs nio. Det betyder att de är redo för nästa steg: svenska som andraspråk 1 på gymnasienivå. På vår skola råkar det vara samma lärare som håller i den kursen. Vi ses alltså i klassrummet som vanligt men plötsligt ska jag bedöma huruvida de argumenterar och resonerar på E-, C- eller A-nivå.
En del elever kan bli skärrade av det där. Stressade och villrådiga. De ställer fler frågor om bedömningen och de oroar sig för hur de ska klara uppgifterna.
Däremot skriver de inte bättre. De läser inte bättre. De genomför inte bättre muntliga presentationer. Enligt vad jag kan se anstränger de sig inte mer än de gjorde på grundläggande nivå. Deras ambitionsnivå är ungefär densamma.
Det som händer är att de känner sig pressade. De får också mer negativ återkoppling. Som lärare måste jag nämligen förklara vad som krävs för högre betyg. Din text är jättebra, på C-nivå. Men för A-nivå hade du behövt skriva mer nyanserat. Det som är tänkt att vara uppmuntrande och motiverande blir i själva verket en sågning. Vilken bra text du skrev! Låt mig nu berätta varför den inte är perfekt.
Även på grundläggande nivå kan elever givetvis få feedback som handlar om vad som kan bli bättre. Men då är texten ändå godkänd. Bra jobbat och varsågod, här kommer några tips på vad du kan tänka på till nästa gång.
Men om vi tar bort betygsstegen, hur ska vi veta vilka som borde få gå olika utbildningar? Hur ska vi sålla agnarna från vetet?
Syftet med betyg är i första hand att sortera människor. Och det kan man för all del behöva göra. Elever med goda kunskaper i matematik har rimligen störst chanser att klara en ingenjörsutbildning.
Men måste vi alla sorteras, bara för att ett fåtal vill bli ingenjörer? Är det inte vettigare att de som anordnar ingenjörsutbildningen konstruerar egna inträdesprov? Då får de ju dessutom själva välja ut vilka kunskaper som är mest relevanta. Att en elev har A i matematik kan tyvärr betyda ganska olika saker, beroende på till exempel vilken skola du gick på och vem som var lärare.
Betyg är inte alltid rättvisa och rättssäkra. Se där ett argument för att satsa på inträdesprov till högre utbildningar i stället. För om vi prompt ska sortera människor är det bättre om vi gör det närmare målet. Då kan ungdomarna få chansen att lära sig i lugn och ro. De har väl nog med bekymmer ändå tänker jag, med tiktok och snapchat och allt det där. Ge dem lite andrum, för farao. Jag tror att de kommer att tacka oss sen.