Lillpojken blev sjuk på måndagen efter påsklovet. Sedan var ett varierat antal barn hemma hela förra veckan samt början på denna.
När det efter tretusen dagar i karantän på grund av att man måste förhålla sig till alla restriktioner och invänta provsvar varje gång någon blir sjuk, blev dags att återgå till skolan, grät både stor och liten. Liten för att han var pirrig och nervös och hade vant sig vid det stilla hemmalivet och stor på grund av stressen över att behöva ta igen allt hon missat under karantänen.
De hamnar efter, missar saker och ärligt talat tycker jag inte att det här skolåret ens borde betygsättas eller räknas med. Alla har haft ett jobbigt år. Men framför allt är förutsättningarna mellan barnen så otroligt ojämlika just i år.
Vissa barn har haft föräldrar som gått på knäna i år. Som tvingats jobba över och extra då kollegor varit sjuka eller tvingats evighetsvabba eller där extrapersonal behövs kallas in på grund av hårt tryck på arbetsplatsen. Vissa barn har suttit ensamma hemma i veckor och försökt hänga med i någon form av distansundervisning, eller bara för att de varit sjuka, medan andra barn har haft hemmajobbande föräldrar som kunnat stötta och hjälpa.
Dessutom är det så olika mellan barnen i hur man tvingats förhålla sig till pandemin. Barn till föräldrar i riskgrupp har fått säga tack och hej till det mesta i år, medan andra barn har varit i fjällen och gått på restaurang ungefär som vanligt.
Vissa barns träning har stängts ner helt, medan andra barn har kunnat fortsätta ungefär som vanligt. Det är liksom inte rättvist.
Vi satt och såg på filmer och bilder från fornstora dagar med barnen en kväll. För att påminna oss om en tid när vi faktiskt hade roligt.
När jag på filmen såg barnens glittrande ögon i kön till någon karusell, hörde deras tjoande och tjimmande i någon pool på något vattenland och såg bilderna från skärgården, hand i hand med kusinerna, så blev det som ett slag i magen på mig när jag insåg att jag inte sett det där glittret eller hört det där tjoandet på över ett år nu.
Allt sådant som de tidigare hade att se fram emot, som fick dem att känna sig speciella, som utmanade, stärkte och roade dem, har tagits ifrån dem de senaste året. Bara den enkla saken som att åka och bo hos mommo en helg, har ryckts bort.
Så ibland finns det inget kul att skriva. Det är egentligen inget mer med det. Bara att vänta på bättre dagar.