Det var den första advent. Det var glögg i muggarna och pepparkakor på faten, ”varsågoda och god jul”, längs innerstadens gator var det fullt med flanörer.
Det är en av årets mysigaste traditioner, den att vandra Adelsgatan och andra gator fram och åter, säga hej till bekanta och språkas en stund. Köpa lite hembakt och kanske en lott.
Där jag växte upp stod lottstånden i en ring på torget, där i mitten brann en värmande brasa och på marken bruntrampad snö. För det var på den tiden det var snö på första advent.
December är en pärla på året, stad och land lyses upp av stjärnor och girlanger efter den trötta och mörka november.
Jag har rent av börjat gilla julmusiken, trots att den egentligen spelas alldeles för tidigt. Men den sprider en god stämning med all sin bjällerklang.
Många flyger till andra sidan jorden men desto fler vänder hemåt, till släkt och barndomsvänner. Juldagarna är dagar då landets mindre orter lever upp via hemvändarfester på hotellpubar och danshak.
Men det var första advent, vi hörde domkyrkan smida sitt silver över taken när vi passerade nedför den långa trappan från Klinten, jag och mina nära.
Kyrkan som erbjuder ro för den vars liv är upp och ner, dit jag går ibland och tänder ett ljus för dem som inte längre finns. Att befinna sig under dess månghundraåriga valv är att känna samhörighet med de som levde för länge sedan, med deras umbäranden och plikter, deras kärlek och längtan som var lika stark vår.
Det är hisnande tankar i en tid då historielösheten breder ut sig.
Jag gick med familjen över Stora torget, jag är tacksam att ha den möjligheten, tittade på allt som salufördes, gick vidare söderut längs Adelsgatan, jag tänkte att det här är mitt hemma nu, ett av mina flera hemma, jag sade hej till Ylva, till Martin, till Tommy och Christer, människor jag känner efter alla år här på ön. Jag som kom för bara ett par månader har nu levt här i snart trettio år.
Det mörknade sakta, det är något omfamnande med mörkret när det finns ljus som lyser upp. När vi kom hem hade vi lussekatter med oss i en påse.
Det blev glögg i soffan sedan till en dokumentär på tv. Trots att december brinner hett omkring oss med allt som ska hinnas innan året är över lät vi lugnet lägra sig och lät oss bara vara, det är fullt möjligt i det land där vi bor.
Att verkligen land i doften av pepparkakor, glögg och saffransbröd när mörkret fallit och stjärnorna lyser i fönstret, det är en billig och ibland alldeles nödvändig lyx.