Pappa hade groggvagn och hatt. När han mötte bekanta på stan lyfte han på hatten och bugade, ofta hann de långt förbi varandra innan hatten var tillbaka. Jag minns att jag tyckte det var konstigt.
I morgon skulle pappa ha fyllt hundra, som vi inom media brukar uttrycka det. Roligast är formuleringar som ”i dag skulle Mozart han fyllt tvåhundrafemtio år”. Jaha, tänker man, om inte vaddå?
Nåväl, med tanke på hur skrabbig pappa blev var det bra att han bara klarade dryga nittio. Men hundraårsdagen, när den kommer, ska firas, sedan släpper jag greppet.
Han var av den äldre stammen, den som hade just hatt. När jag ser gamla bilder från min bebistid är det obegripligt att han inte ens är fyrtio. Han ser ut som sextio minst. De gjorde ju det på den tiden, gammelfolket, de som var yngre än jag är nu, då när alla fotografier var i svartvitt.
Jag minns när han fyllde femtio. Då kom arbetskamrater på besök och överlämnade en rökfärgad glasskål. Den hade vi sedan sallad i när vi fick främmande, det var så det sades när bekanta kom på middag.
När jag fyllde femtio, jag som också ska bli hundra, var det kubb, fotboll, gitarr och pilsner och när det nu någon gång är middag hemma hos oss blir det som det blir, ingenting är särskilt noga, annat var det förr.
När uppväxthemmet fick främmande var det stramt och uppstyrt även när vänner sedan långt bak i tiden kom på besök. Noggrann dukning, såssnipa och vinbärsgelé, vinet på luftning. En bit in på kvällen sade mansfolket ”ja, vi kanske ska lätta på klädseln”. Då tog de av kavajen men behöll slipsen på.
Ännu senare rullades groggvagnen fram, pappa hade groggvagn med glasskiva. Whisky och soda, en ishink med tång.
Spriten är urdrucken sedan dess, men det andra har jag kvar, glas i mängd till all typ av drycker; snaps, likör, konjak och grogg. Allt står nedpackat i flyttkartonger i sommarstugan, jag antar att även den rökfärgade glasskålen finns där.
Jag har ingen användning för det, samtidigt har jag inte hjärta att låta det gå.
På många sätt är jag lik min pappa, trots att jag saknar hatt. Han växte upp under svåra omständigheter men förmedlade enbart kärlek.
Så nu hör jag mig själv säga samma fraser som han och mamma sade, hon som skulle blivit hundra nästa år. ”Ha det så bra nu, ta det försiktigt, ring om det är något, du kan alltid ringa, när som helst”, säger jag när barnen som blivit ungdomar går hemifrån.
Så trött var jag på att höra detta tjat, nu är det jag som tjatar med kärlek i orden.
Hipphipp, pappa. Ingenting kommer åter, men allting går igen.