Det Àr alltid roligare att sÀga ja Àn nej. NÀr jag fick frÄgan frÄn skolan var svaret dÀrför sjÀlvklart. Kungliga SödervÀrns högstadieelever bjöds pÄ Framtidsdagar och ett axplock av öns nÀringsliv skulle komma till skolan. Jag fick ett eget klassrum, och möjlighet att locka eleverna att vÀlja journalistyrket.
Men pĂ„ min cykel pĂ„ vĂ€gen dit steg pulsen, och nervositeten ökade. TĂ€nk om det var störiga elever som inte lyssnar? Som skjuter mĂ€rlor, ihopvikta papperslappar hĂ„rt med gummiband, sĂ„ att det svider? Av min goda vĂ€n Mien, lĂ€rare sedan tvĂ„ generationer elever, fick jag snabbt det lugnande rĂ„det: âSkriv bara ditt namn pĂ„ en tavla, och klockslaget hur dags lektionen slutar, sĂ„ gĂ„r allting braâ.
Man fĂ„r aldrig en andra chans till ett första intryck. Jag följde Miens rĂ„d, och lĂ„nade dessutom den vĂ€rmlĂ€ndske knivförsĂ€ljarens trick som jag sett pĂ„ Hemse stortorgdag. Knivmannen ger liksom aldrig sin publik en andra chans. Han driver upp ett ursinnestempo. Hackar gurkor och de svĂ„rare tomaterna sĂ„ att grönsakerna yr. Han sĂ€ljer inte bara en, utan tvĂ„, tre, nej: âFyra knivar om damen slĂ„r till just nuâ! Eleverna pĂ„ SödervĂ€rn satt som ljus. Jag berĂ€ttade om mitt jobb som reporter, om hur jag Ă€nnu efter 36 Ă„r Ă€lskar att möta mĂ€nniskor, och hur kul det Ă€r att skriva deras historia.
För nĂ„gra av eleverna berĂ€ttade jag ocksĂ„ om Ferenc Göndör. Jag glömmer honom aldrig. Han kom för mĂ„nga Ă„r sedan just till SödervĂ€rn. Jag minns Ă€nnu i dag stĂ€mningen i klassrummet, dĂ€r nĂ„gra grĂ€t nĂ€r han berĂ€ttade. Med plirande blick och skarpa ögon i ett fĂ„rat ansikte berĂ€ttade han sin livshistoria. PĂ„ vĂ€nster underarm fanns tatueringen: âA-6171â. SĂ„ var hans namn i Auschwitz.
Men jag berĂ€ttade ocksĂ„ hur svenskar i dag efter pandemin konsumerar en hel timme mer nyheter om dagen. Och att den som följer med i vad som hĂ€nder i samhĂ€llet via GA, GT och Helagotland har bĂ€ttre förutsĂ€ttningar att sjĂ€lv kunna pĂ„verka sin egen livskvalitet. Men jag berĂ€ttade ocksĂ„ det som jag önskar att nĂ„gon vuxen hade berĂ€ttat för mig â dĂ„ nĂ€r jag var liten och klen i mina första stapplande och ostadiga tonĂ„r. Att livet Ă€r lĂ„ngt, att vissa blommar tidigt, men att alla har sin tid att skina. Att förutsĂ€ttningarna kan Ă€ndras. Och att de dĂ€r stökiga killarna som i plugget var mest populĂ€ra och fick alla tjejer och all uppmĂ€rksamhet, vilka Ă€r de nu? Jag berĂ€ttade om han som sparkade en basketboll i mitt huvud pĂ„ gympan, utan att ens bli tillsagd av gympalĂ€raren. PĂ„ den tiden hörde jag till de som helst inte ville synas och som glömde gympaklĂ€derna med flit, för att slippa vara med. I dag springer jag maraton och lĂ€ngre Ă€n vad bĂ„de slyngeln med basketbollen och gympalĂ€raren nĂ„gonsin kunnat springa.
Jag bad ett par lÀrare att hÄlla för öronen, nÀr jag berÀttade för eleverna att de lÀr sig 80 procent av det de kan som vuxna utanför skolan. De dÀr 20 procenten som Àr kvar gÄr mest ut pÄ att hitta och behÄlla nyfikenheten pÄ att lÀra. Jag hyllar alla öns duktiga lÀrare som har förmÄgan att trollbinda sina elever, och som dagligen fÄr chansen att jobba med sÄ underbara ungdomar. I deras nyfikna ögon sÄg jag rakt in i framtiden. Jag sÄg morgondagens lÀkare, socionomer och bilmekar. De som ska ta över ditt och mitt jobb nÀr vi blir gamla och ska trygga vÄr Älderdom. Det kÀndes oerhört lugnande. Till förÀldrar och ordinarie lÀrare pÄ skolan vill jag bara sÀga grattis, och tack för lÄnet. Vilka fina ungdomar ni har.