Plötsligt hörs ett avlägset muller. Och ett till, följt av några kraftiga ljussken.
Åska!
Och åska är ofta detsamma som regn, men den här sommaren har det inte stämt. Åskvädren har enbart blivit avlägsna ljusskådespel som svept förbi ute till havs, så jag bryr mig inte längre om att dra ur kontakten till datorn. Det kommer en kraftig regnskur, kortare än en halv minut.
Men nästa morgon är gräset vått och vattenmätaren visar 8 millimeter. Hela samhället pratar om det.
Att tillhöra en förlorad, snart avliden, generation. Beklaga eller acceptera?
Personligen har jag, efter en tids ambivalens, valt accepterandet. I alla fall vad gäller datorer och all slags liknande teknik. Jag använder datorn för att skriva mina krönikor och böcker, ta emot och skicka mejl, leta upp saker på Google och titta på fotbollsmatcher, utan att behöva anlita dyra sportkanaler. Och jag äger en mobiltelefon, som enbart går att ringa med.
En förlorad generation?
Thomas Jankert, 63 år, har arbetat inom äldreomsorgen på Gotland sedan år 2000 och har en bruttolön på 22 500 kronor i månaden. Han har tröttnat på förvaltningschefer, arbetsgivare och politiker, som gärna och ofta talar om vårdpersonalens ”stora ansvar”. I en insändare i fredagstidningen skriver han:
”Om du/ni verkligen menar att mitt jobb innebär ett stort ansvar, skulle jag väl ändå haft betydligt högre lön? I de välavlönade kretsarna används begreppet ”stort ansvar” som ett vedertaget argument för att försvara sina ofta orimligt höga löner. Vad är skillnaden på ditt och mitt ansvar på jobbet?”
I förra krönikan rapporterade jag från ortens ”Speakers corner”, bastun i hamnen. Vi diskuterade Greta och den pågående miljörörelsen, vilket vi ofta gör i den 70-gradiga värmen med utsikt över kontrasterna, ett hotat hav och de ständigt roterande vindsnurrorna på Näsudden.
Jag avslutade:
”Ännu har jag inte hört en enda kvinna uttala sig negativt och föraktfullt”.
I veckan såg jag en bild i en tidning. Stor miljödemonstration någonstans utomlands. Tusentals deltagare. På bilden ser man bara de tio främsta leden av demonstranter. En enda man! Varför vågar vi karlakarlar inte erkänna att det är på väg att gå åt helvete?
För att riktigt förstår det här med en ”förlorad generation”, citerar jag en bit ur en tidningsartikel. Rubrik: 8chan och massmorden.
”Som tonåring under åren 2009-2110 var Fredrick Brennans favorit-community på 4chan med namn /r9k/ (”robot 9000”). 9000 var ett skämt som betydde högsta möjliga poäng. Robot refererade till en automatiserad moderator som raderade kopior och upprepningar av tidigare inlägg eller memes (detta då forumet fokuserar på originalitet)”.
Läser mina yngsta barn det här, ruskar de på huvudet och kanske ringer: ”Pappa, vad är problemet?”
Tänka sig. 8 millimeter!
bison.gotland@telia.com