”Hon ringer frĂ„n bilen och grĂ„ter i luren”

Hon ringer frÄn bilen och grÄter i luren, förtvivlad, efter att ha lÀmnat sin panikslagna treÄring pÄ förskolan.

Jenny Perssons kompis ringer grÄtandes frÄn bilen, efter att ha lÀmnat sin panikslagna treÄring pÄ förskolan.

Jenny Perssons kompis ringer grÄtandes frÄn bilen, efter att ha lÀmnat sin panikslagna treÄring pÄ förskolan.

Foto:

Krönika2023-09-15 08:55
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

– Jag kan inte fatta att jag bara lĂ€mnade honom! Hade det varit vilken annan situation i vĂ„rt övriga liv som helst sĂ„ hade jag ju aldrig gjort sĂ„, gĂ„tt ifrĂ„n honom nĂ€r han behövde mig som mest!

Men pedagogerna ville ha det sÄ. Snabba, korta överlÀmningar sÄ att de snabbt kan trösta och sedan fÄ tid med de andra barnen. Andra treÄringar som lÀrt sig att bita ihop.

Det gör min kompis treĂ„ring ocksĂ„, efter nĂ„gra dagar. Kanske lĂ€r han sig ocksĂ„, att mamma och pappa faktiskt kommer tillbaka. Det Ă€r en av fördelarna med att börja i förskolan vid lite Ă€ldre Ă„lder. Barnen har större chans att förstĂ„ att förĂ€ldrarna faktiskt kommer tillbaka. VĂ€rre Ă€r det för de mindre barnen, som dag efter dag tvingas genomgĂ„ en separation ifrĂ„n sina förĂ€ldrar utan att veta om de kommer tillbaka eller inte. 

Det Ă€r ett gemensamt offer vi gör som samhĂ€lle, trots att vi vet sĂ„ mycket om mĂ€nniskans och barns psykologi numera. Vi lever i en vĂ€rldsordning helt styrd av kapitalet och det krĂ€ver stĂ€ndigt offer. I nĂ€stan alla andra lĂ€nder offrar de kvinnorna istĂ€llet. Gör kvinnor maktlösa genom att omöjliggöra kombinationen moderskap och arbete. HĂ€r i Sverige har vi förskolorna. Billiga, tillgĂ€ngliga och numera norm. Sverige Ă€r nog ett av fĂ„ lĂ€nder dĂ€r man ser snett pĂ„ mammor som inte arbetar. 

Men det krĂ€ver ju Ă€ndĂ„ offer. Andra offer. Och i Sverige fĂ„r barnen betala. I form av separationer och anknytningsskador, som ju gĂ€rna uppstĂ„r nĂ€r barn ofrivilligt separeras frĂ„n sina förĂ€ldrar och dĂ„ i första hand frĂ„n mammorna. 

Ja det dĂ€r tramset om papporna, det tycker jag faktiskt att det börjar bli dags att avveckla. MĂ€n har i sĂ„ mĂ„nga Ă„r nu, haft chansen att kliva upp och fram och göra sig lika viktiga som förĂ€ldrar, men inte tagit den. MĂ€nnen gör fortfarande den betydligt mindre delen av det mesta som rör de "gemensamma" barnen och barn ser fortfarande mammor som sina frĂ€msta trygghetspersoner. Trots sĂ„ mĂ„nga förmĂ„ner och sĂ„ mycket lockande till och med frĂ„n staten. 

Förskolan Ă€r sprungen ur en stark och ihĂ€rdig kvinnorörelse och vi har oerhört mycket att tacka den för. Men det Ă€r samma kvinnorörelse som kommer att krĂ€va stora förĂ€ndringar i framtiden. Individualitet kommer att krĂ€vas. Vissa kommer att krĂ€va möjligheten att ta med sig spĂ€dbarn till jobbet. Andra kommer att krĂ€va dubblad förĂ€ldraledighet. Andra kommer inte att skaffa barn förrĂ€n de jobbat ihop tillrĂ€ckligt med kapital för att kunna ta ledigt i flera Ă„r. Kravet pĂ„ mindre barngrupper kommer att öka och förmodligen leda till privata förskolor pĂ„ sikt. 

Framtidens feminism kommer att handla mindre om kvinnans frihet och mer om mödrar och barns rÀtt att slippa tvingas till tidiga separationer. Adoptionskritiken, surrogatkritiken, vÄrdnadstvistdiskussionerna och den eviga debatten kring förskolan, ofta driven av de kvinnor som dagligen tar hand om de gallskrikande smÄbarnen, Àr alla smÄ tecken mot vart förÀndringens vindar blÄser.