Lågsäsong är högsäsong för oss som vill hinna med att njuta av vår ö i lugn och ro. Förra helgen vandrade vi Klintkustleden med ett annat par, ett sånt där par som bubblar av skratt och glädje och sprider positiv energi vida omkring sig. Den ena är dessutom överjävlig på att koka det perfekta kaffet i en panna över eld. Utan sil får man sila sump och bönor i mungipan. Inget kaffe smakar lika gott som hans kokkaffe.
Att diskutera livet medan man vandrar i timmar med några av sina bästa vänner är som att lämna tid och rum. Vi avverkade drygt tre mil på två dagar, med ryggsäck och övernattning. Och middag på krogen i Lickershamn. Där på stigen över stenar och rötter med vännerna insåg jag att en resa långt bort men ändå i sin närhet kan ge så mycket tillbaka.
”En ska inte ha för höga förväntningar i livet, en blir bara besviken”. Det var så han sa, Kjell Bergqvist i sitt livs roll som begravningsentreprenör i den underbara filmen ”Den bästa sommaren”. Men jag håller inte alls med. För det är klart som korvspad att man måste få ha förväntningar på livet. Vad ska man annars sträva efter?
Jag hör andra människor så ofta ursäkta sig om varför de inte gör vad de velat: ”Livet kom emellan”. Så fel det låter i mina öron. Livet är ju till för att saker just ska komma emellan. Det händer saker hela tiden, motgångar och jobbiga grejer. Men också härliga saker. Det gäller bara att försöka hoppa på det som ändå är fint och vackert, och surfa med, och att ta sig fram via livets lyckotoppar. Som amatörpsykolog tänker jag att fler borde få hjälp med att fokusera på det som även i det svartaste mörker ändå är ljust och hanterbart. För det finns oftast där, även om vi ibland kan behöva be om hjälp för att hitta det.
Jag har en släkting som lever i villfarelsen att den där Henrik, han gör minsann bara roliga saker. Släktingen följer mina konton på sociala medier. Där lägger jag ut löpturer och vinterbad, växande grödor i trädgården och en och annan fisk jag fångar. För mig är de där inläggen just toppar på en lyckobana. Det är händelser och upplevelser som får mig att må bra bär mig genom livet. Mellan dem gör jag självklart massa tråkiga saker. Men det roliga i livet gör att motgångar blir mindre hemska. Och att jag orkar med människor som jävlas. Dåligt väder, och eventuella tummar som kläms i bildörrar.
Klintkustleden invigdes av kronprinsessan Victoria i maj för sju år sedan. Den är fantastisk och har världens potential – om bara någon förpackade och marknadsförde den. Kanske med skjuts till starten. Och vandringspaket med lunch och middag. Möjligheterna är oändliga. Nu hade vi vindlande stigar längs svindlande stup och öns vackraste kust helt för oss själva.
Jag tror att få gotlänningar har vandrat Klintkustleden. Tio timmar, fyra socknar, sex naturreservat. Från Hallshuk i norr till Björkome i Lummelunda i söder. Mitt tips är att dela upp vandringen på två dagar. Fem timmar om dagen – då hinner man stanna längs vägen och njuta av allt det vackra. På halva vägen är lagom att tälta. Sova i bilen. Eller att hitta någon man känner att sova över hos. Att ha två bilar är dessutom praktiskt, då slipper man knalla tillbaka. Längs leden finns några av Gotlands mest öde och svårtillgängliga stränder. Mitt hjärta slog dubbelslag när revben, ryggkotor och ett helt skelett plötsligt lyste vita i sanden. Ett tag trodde jag det var Sjögren jag hittat, men logiken tog över och nu tror jag ändå att det var resterna av en säl.