Ing-Marie Wieselgrens liv får vi inte igen, men hennes ord som finns förevigade på minneskonstverket i Almedalen, kan vi minnas som tröst.
För tre år sen mördades psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan. Två seminarier före mordet stod vi i samma panel och tog sedan ett gruppfoto utanför tältet. Någon timma senare var Ing-Marie död. Mördad av en man som ansåg sig ha rätt att avsluta hennes liv. Som såg sig som en sådan outcast att någon annan var honom skyldig det liv han ansåg sig blivit snuvad på. För mig kommer Almedalsveckan därför, utöver att vara förknippad med glädje och Visby i sin vackraste skrud också alltid påminna om en mans kvinnohat och val att mörda. En kvinna som gjort så mycket gott. Som kämpat för att just sådana som han, mördaren, skulle få hjälp. Och jag vill att vi ska minnas Ing-Marie Wieselgren och minnas hennes ord.
1989 skedde ett terrordåd på en teknisk högskola i Montreal, Kanada. En ung man som ansåg att hans misslyckanden i livet var feministers fel och för det skulle de dö. Han valde ut den tekniska högskolan eftersom han ansåg att kvinnor inte skulle in i traditionellt manliga yrken. Han mördade 14 kvinnor och skottskadade ytterligare tio. I ett brev han lämnade efter sig förtydligade han hur han ansåg att morden var del av en rationell plan att hämnas på kvinnor. Kanske var han den förste så pass radikaliserade i sitt kvinnohat att han i dag skulle beskrivas som en massmördande incel (en som lever i ofrivilligt celibat). I dag utgör den gruppen ensamagerande radikaliserade män ett så pass stort hot att Säkerhetspolisen särskilt pekar ut den gruppen. I dag har så många fler mord skett av unga, arga radikaliserade män som inte kan ta ansvar för sina misslyckanden utan lägger skulden på kvinnor. I dag har könstraditionella värden åter igen svept över världen och kvinnor ska hållas på mattan och våra rättigheter förminskas. Då behöver vi göra mer. Vi behöver förebygga och agera i tid på de som hamnar utanför skola, socialt liv och vänner. Vi behöver agera i tid och fånga upp barn och unga med psykisk ohälsa. Och vi behöver identifiera, möta och agera mot varje enskilt fall av misogyni. Där kvinnohat accepteras, skojas bort eller förminskas finns risken att den tillåts gro och tillåts hitta vingar bakom andra misogyna unga mäns tangentbord.
Snart är årets upplaga av Almedalsveckan igång.
I dag är det också nedräkning till starten av ännu en Almedalsvecka. Almedalsveckan är fantastisk! Den är inspirerande, fascinerande och en mötesplats där vem som helst kan få möjlighet att ställa frågor till makthavare som annars känns oerhört långt bort. Men också i de rummen finns kvinnohat, ibland förklätt genom kostymer och politik, ibland hos de män som spottar bakom kvinnliga politikers ryggar och ibland i vårt eget hem, sittandes muttrande bakom tangentbord, vid midsommarstången eller runt fikabordet. Var än den dyker upp är det upp till oss att få stopp på den, utmana den, ifrågasätta den och få stopp på den innan den skadar än mer och än fler.
Ing-Marie Wieselgrens liv får vi inte igen. Men hennes ord kan vi minnas när det ibland känns tröstlöst i hur världen ser ut, hur våra ledare agerar eller när kvinnohat tillåts spridas via algoritmer till killars sociala medier: ”När jag inte orkar så orkar du. När du förtvivlar hoppas jag för dig också”.