Det får mig att fundera över om det kan vara så att vi lever i en tid där ordet ”lycka” har fått ny betydelse? Är lyckan ett mål snarare än en känsla? Har lyckan blivit egocentrisk?
Eftersom att jag personligen varit verksam inom sociala medier i fem år, har jag goda insikter i utvecklingen av hur samtidens samhälle präglas av Tiktok, Facebook, Instagram, självutvecklings-appar, livsstilscoacher och reklam. Jag frågar mig därför: Har lyckan blivit något som sitter i hur vi ser ut, hur vi mår, i vår prestation och hur vi uppfattas av vår omgivning? Men när lyckan blir något man jagar ensam, vad händer då?
Människan har genom historien alltid sökt efter mening och sammanhang, men det är ett nytt fenomen att söka den inom sig själv. I många kulturer och i äldre generationer har lyckan varit en biprodukt av att tillhöra något större som till exempel byn, kollektivet, familjen eller församlingen. Vägen till lycka var att vara en god människa, inte att den personliga lyckan var vägen för att bli en god människa.
Idag uppmuntras människor att ”sätta sig själv först”, säg nej till ”bad vibes”, jaga sin passion och till att konstant utvärdera och känna efter till sin inre tillfredsställelse. Det är inte fel i sig, men det finns en risk att skapa en kultur som bidrar till att relationer blir transaktioner: ”vad får jag ut av det här?” i stället för att fråga sig själv ”hur kan jag bidra till världen och ge av mig själv?”.
Jag tycker att den intressanta paradoxen i detta är att många människor strävar efter något som är kulturellt inpräglat från många yttre faktorer, men som egentligen inte är det som faktiskt ger upplevelsen av vad lycka betyder. Många menar att det som faktiskt gör dem lyckliga är just känslan av att vara behövd, att få hjälpa andra och att få vara där för dem man älskar.
Människan har alltid varit en social varelse och formats av den tid man lever i, och det ligger i människans natur att vilja vara en del av något större. I vår tids självcentrerade jakt på sin egen personliga lycka, finns risken att vi glömmer bort att lyckan oftast uppstår när vi faktiskt slutar fokusera så hårt på oss själva – jag talar av egen erfarenhet.
Det är inte bara moraliskt värdefullt att vara en god människa, det är också en nyckel till att nå en djupare form av lycka som inte går att mätas i likes på sociala medier eller strävan efter den där snygga bilen, flådiga karriären eller dyra väskan – utan i att genuint få vara betydelsefull.
Inför den nyss påbörjade sommaren, som innehåller både förväntningar och längtan inför sommarlov, semester och återhämtning, finns det också de som känner hur stressen smyger sig på. Stressen av att ha den perfekta sommaren, att hinna med allt man vill hinna med samtidigt som inlägg ska postas på sociala medier, eller stressen inför att imponera på grannar, vänner och kollegor. Därför vill jag med min första krönika sända ett positivt budskap. Jag vill önska att ni ska finna lyckan i gemenskapen, i sanden mellan tårna, i jordgubbarnas knastriga sötma och i den böljande värmande vinden där du frågar världen: Hur kan jag stå till tjänst?