I Sverige försöker vi ge barn alla möjligheter, det ska inte spela någon roll om du är född pojke eller flicka – lika möjligheter ska gälla för alla. Vi har ”rocka-sockorna-dagen” och pratar med barnen om hur olika är bra och att det är olikheterna som förenar oss. Att alla kan använda alla färger, ha långt eller kort hår och delta i vilken idrott som helst. Vi lär barn att ta ansvar för om de säger saker som sårar och att be om ursäkt när det blir fel. Och samtidigt visas just nu par som söker kärleken i Love is blind där det framstår med all önskvärd tydlighet att vi skulle behövt göra allt det arbete vi gör med barnen också med vuxna. Kanske framför allt med vuxna män.
I reality-serien har en man, Ola, och hans beteenden flitigt diskuterats och det är jag glad för. Ola som enligt sig själv har ägnat det senaste halvåret till att på heltid hitta sig själv och ”undersöka vad som sker om man befinner utanför normen” kan inte ens gå utanför normen så pass att han kan dejta en kvinna med kort hår. Där går tydligen gränsen för vad det innebär att vara ”utanför normen” och det är såklart intressant. Inte bara att Ola inte alls kan finna en kvinna som Milly, med kort hår, attraktiv (och ändå sökt sig till ett dejtingprogram där man ska bli intresserad av personligheten), utan också att det är så extremt könsnormativt där en kvinna är förknippad med långt hår. Milly uppger själv att det skett flera gånger tidigare i dejtingvärlden att män reagerat negativt på hennes korta hår. Jag trodde i min enfald att det var 2025 och att hår trots allt bara är hår?
Men ”normbrytaren” Ola fortsätter på sitt skenande tåg och förklarar inte bara att han inte gillar kvinnor med kort hår utan också att den egentliga anledningen till att Milly gillar läsk, godis och ett glas vin då och då är att hon är i obalans, otrygg och i beroende. Han gör det som så många män som utsätter sin partner för våld gjort före honom: berättar hur fel hon är. Fel utseende, fel i sina val, fel i vad hon äter, fel i vad hon dricker och fel för att hon står på sig. Inget av det vill han ha, han som varit på en sådan inre resa. Så till slut är det han som gör slut. Och kvar står en kvinna som sökte kärleken men som fick veta hur fel hela hon var. Och i stället för att ta lite ansvar när han sårat och kränkt henne så förklarar han att han måste vara sann mot sig själv. Och i det ingår tydligen att berätta allt han tänker – alldeles oavsett hur det landar hos någon annan. Också det såklart intressant. Hur en vuxen man inte ens är i närheten av att kunna ta ansvar eller tyvärr inte ens kan se att det finns ett ansvar att ta. Och hur just den där frånvaron av ansvarstagande än en gång drabbar kvinnor runtomkring. För kanske är det symtomatiskt att vi just nu ser en konservativ våg svepa över världen där konservativa värden vinner mark och där killar och män vänder sig bort från jämställdhet och istället vänder sig till misogyna förebilder som pratar nedvärderande, avhumaniserande och extremt sexistiskt om kvinnor. Det Ola gör är just det – han visar hur den konservativa vågen ser ut i litet format. En man som respekterar kvinnor, vill jämställdhet och ser kvinnor som sina likar kommer inte att gå på henne om att hon är fel, fel, fel. Han kommer att rannsaka också sig själv, vet att kvinnlighet inte sitter i hårlängd, be om ursäkt när han råkar såra och försöka möta och förstå sin partner.
Här finns alltså ett aktuellt material för att prata om könsnormer, om ansvar och om de konservativa värden som sprider sig och problematisera hur unga män får sina influenser – en otrolig chans att prata med unga runt omkring oss om hur relationer ser ut, vad som är red flags och vikten av att se sitt värde – och att en kvinnas värde aldrig någonsin vare sig sitter i hennes hår eller i att ha en partner. Med Ola som partneralternativ är alternativet att vara själv så oerhört mycket bättre. För Millys skull i synnerhet och för kvinnors skull i allmänhet.