Det blir att jag sitter och lyssnar på ”När alla vännerna gått hem”. Det är så lustigt det där, hur man återvinner låtar. Jag hade ärligt talat trott att jag för evigt lagt Per Gessle bakom mig efter en hyfsat intensiv relation under tidiga högstadiet. Men den där orgeln sitter så bra.
En liten kanin dog i veckan. En grå, långhårig liten kanin miste livet i samband med en kastrering. Alla såna här saker blir värre ju äldre barnen blir. När de var små och vi avlivade en katt eller en hamster dog, så var de bara stillsamt konstaterande: djuret är dött, vad tråkigt, vad får vi till kvällsmat? Fyraåringen tar det lite så. Klappar den döda kaninens mjuka päls där den ligger omringad av blommor och maskrosblad i en kartong på vardagsrumsgolvet en hel eftermiddag innan vi begraver den. Frågar om den är i himlen nu och nöjer sig med svaret. De äldre barnen går igenom sorgens alla faser under dagens lopp. Fast kaninen ligger rakt framför oss på golvet och är alldeles död och stel så frågar de mig om det är ett skämt, om vi bara lurar dem? De är förtvivlade, de är arga och de vägrar att acceptera det. Men kort efter att jorden lagts över kaninens grav så lägger sig ett lugn över huset och de lättnar i sina sinnen. Accepterar.
Minnen kommer över dem under några dagar sen. Och de gråter och pratar om när det åskade och ösregnade och de ”räddade” kaninerna från sin utebur och satt i soffan under varma filtar och myste och såg på blixtarna. En handduk full av hål tuggade av den numera bortgångne kaninvännen hittas och gråts över. Vi tittar på bilder från sommaren och minns alla fina stunder. När de övade på att hoppa hinder. När kaninerna låg utsträckta tätt intill varandra och slappade i skuggan de varmaste dagarna.
För så är det, att en blev ensam kvar. En numera ensam liten kanin hoppar fundersamt runt i den rymliga uteburen gjord för de två syskonen. Hennes bror, vilken hon delat moderliv och bo med sedan de båda föddes, har dött. Hennes bror som varit hennes trygghet och borg. Är borta nu. Och vi lider med henne allihop. Turas om att sitta hos henne varje dag.
Och när min egen bror kommer förbi dagen efter måste jag säga till honom att han får se till att hålla sig vid liv. För jag vet inte hur jag skulle klara mig om han försvann.
Och sedan blir det att jag sitter och lyssnar på den där låten som Avicii gjorde till sina syskon, Hey brother. Den vi brukar spela så att bilens rutor skallrar varje gång vi kör ut till morsan, min bror och jag. Det är så lustigt det där. Att en låt som tidigare framkallat mina varmaste känslor för min bror, numera även framkallar bilder av en liten grå kaninbrorsa som hoppar ifrån sin syster vidare in i kaninhimlen. Där gröna ängar fulla av frodiga maskrosblad och morötter väntar.
jenny_thomasson@hotmail.com