Kanske var det på grund av att jag fick Ola Magnells musik med bröstmjölksersättningen som jag relativt tidigt insåg att livet inte är särskilt roligt. Ärligt talat så tycker jag att det är den allra viktigaste insikten jag gjort hittills.
Det var någonstans precis innan trettio som jag kom på det och jag har varit så mycket lyckligare sedan dess. Om man går runt och tror att det normala är att vara lycklig, så blir man liksom dubbelolycklig när man mår dåligt. Dels är man ju ledsen, men sen blir man ännu mer ledsen för att man tror att det inte är normalt och att ALLA ANDRA är glada.
Det är de ju inte. Ingen är glad jämt. Ibland är det tyngre, ibland är det lättare. Och när det är tungt så tuffar man på och väntar på bättre tider. De kommer alltid. Det sjunger också Ola Magnell.
David Sundin, han som leder Melodifestivalen i år, sa i en intervju jag hörde, att han aldrig har haft ångest. Inget sorgligt eller traumatiskt har hänt honom. Det lät skönt och lyxigt och jag kan verkligen förstå att han aldrig upplevt ångest då. En psykologperson jag pratade med en gång förklarade sorger och trauman som stenar i folks ryggsäckar. Att vissa helt enkelt har fler tunga stenar i sin ryggsäck och därför blir det tyngre att släpa sig fram på livets stig.
Ola Magnell sjunger så klockrent om min tyngsta sten i låten "pappa", att det nästan är läskigt. "Din blick var blå och fylld av havre mest varthelst du såg".
Melodifestivalen förresten. Jag tycker uppriktigt att februari blir så mycket lättare att uthärda när varje lördag är lite speciell. Man samlas i soffan. Man äter något gott som man lagt ner tid på att laga. Ibland kanske man kollar ihop med kompisar. Man diskuterar högljutt. Röstar. Gemenskap i februari. Det har de tänkt ut väl, Svt.
Så fort Melodifestivalmusiken klingat ut och barnen har somnat så sätter man sig nära den som man är kär i. Man lyssnar på normal musik och pratar om att snart ljusnar det, igen.
Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter
Och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
Och ingen verkar bry sej riktigt om
Hur man i själva verket mår
Så det är bara å gå på som förut
Och inte stanna eller se sej om
Ja, det är bara å stå på och se ut
Som om man glömt varifrån man kom
Men om det finns en enda gud
Som är värd sitt namn
Då för han mej i hamn
Om jag går på grund
(Kliff - Ola Magnell)