”Något som är särskilt signifikant för barn utsatta för sexuella övergrepp är den stora risken att drabbas av för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom”, skriver Nina Rung.
I början på veckan var jag kallad att vittna som sakkunnig under en rättegång som handlade om våldtäkt på barn. En äldre man var misstänkt för att ha våldtagit sitt barns kompisar, fyra flickor, när de var i åldrarna 10–12 år. Flickor som nu vuxit upp och var i tjugoårsåldern. Jag var kallad för att beskriva konsekvenser för barn som utsätts för sexuella övergrepp. För de här unga kvinnorna hade, precis som så många utsatta för sexuella övergrepp, levt med självskador, ätstörningar och haft det svårt med psykisk ohälsa och att klara skolan. Och det är bara några av konsekvenserna som kan vara följd av sexuella övergrepp som barn. Att bli våldtagen riskerar att leda till allt från ångest, depressioner, självskador och förhöjd risk för självmord till missbruk, koncentrationssvårigheter, kroppssmärta och svårigheter med minnet och det ökade konstanta stresspåslaget innebär att autoimmuna sjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och för tidig död också kan vara del av konsekvenserna.
Något som är särskilt signifikant för barn utsatta för sexuella övergrepp är den stora risken att drabbas av för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, något som först uppmärksammades hos Vietnam-soldater som återvände hem efter kriget och levde med svåra mardrömmar, vredesutbrott, undvikande av platser och upplevda rädslor för ljud och annat som kunde påminna om kriget, för att inte tala om den ökade frekvensen av suicid. Och det visar sig att hos utsatta för våldtäkt så uppvisar 90 procent av de som söker vård efter övergreppet PTSD och hos 50 procent kvarstår symtomen efter tre månader. Det pratade jag om. Och det var också det frågorna handlade om.
Tills det var försvarets tur att ställa frågor. Då var frågorna av helt annan karaktär. Inte en enda fråga handlade om det jag beskrivit eller hur de fyra unga kvinnorna hade drabbats efter övergreppen utan nu handlade frågorna om feminism(!). Närmare bestämt om det att jag var feminist och därmed ”trodde på patriarkatet”. Vilket inte är så mycket att tro på som det är ett fullständigt övertydligt konstaterande av vår världsordning.
Frågan som försvararen verkligen ville ha svar på var ”om det att jag var feminist påverkade min utsaga”. Han försökte alltså misstänkliggöra all den kunskap om forskningsläget som jag precis berättat om genom att slå fast att jag var feminist? Det var i alla fall frågan som upprepades tre gånger tills det att domaren avbröt. Och det är inte det att jag inte förstår försvararens roll. Han ska visa sin klient att han gör allt han kan för att slå hål på det som kan vara till klientens nackdel. Som i det här fallet var hur fatala konsekvenserna kan bli av att ha våldtagits som barn. Men det var något som kändes otroligt skavigt i hur försvararen formulerade sig. Hur han nedlåtande upprepade ordet feminist.
Hur han tittade ned i sina papper för att få ord som patriarkat och könsmaktsordning rätt. Och hur det i sig skulle innebär att min utsaga inte längre kunde anses giltig. Och så tänkte jag på hur snabbt det går. Hur snabbt vi gått från en tid då både vänster- och högerpolitiker var feminister. Hur makthavare tidigare har fått förklara sig om man inte trodde på idén om att kvinnor och män är likar och ska ha lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Till att nu se hur allt jämställdhetsarbete bokstavligt tals monteras ned i den amerikanska statsapparaten och hur de mäktigaste och rikaste männen i världen tydligt och helt ogenerat uttrycker kvinnohat. Och hur de unga männen hakar på. Att det är de yngsta männen som är mest negativa till feminism och jämställdhet. Det är de som ser sina förebilder inom techbranschen, influerare, poddare och inom politiken gång på gång beskriva hur kvinnor får skylla sig själva vid våldtäkter, förvägra kvinnor rätt över sina kroppar och tvinga våldtagna kvinnor att behålla foster. De får höra hur kvinnor ska stå hemma vid spisen. Inte vara del av militären. Inte ställa krav varken i styrelserummet, fikarummet eller sovrummet. Kvinnor ska helt enkelt tiga i församlingen. Och jag får en sån tydlig försmak av hur de närmsta åren kan komma att bli när jag får frågan om jag är feminist där i rättegångssalen. Och hur ordet feminist används av försvararen som om jag vore rasist eller åtminstone anti-demokrat. Jag skakar när jag går ut. Och då kan jag inte ens tänka mig hur de unga kvinnor som alla satt där i rättegångssalen blir behandlade i det rummet.