En nära väns mamma dog i veckan. Det var väntat. Hon var gammal och sjuk. Men hur gammal man än är när man förlorar en förälder, så är man ändå ett barn som förlorar sin förälder.
Bara några dagar tidigare berättade min vän om en sak som hennes mamma alltid brukade säga. "Om inte jag lär dig det här så kommer kanske någon som inte älskar dig att lära dig det". Min väns mamma hade många sådana sägningar. Hon var en klok kvinna, helt enkelt, som nu lämnat kvar en hel hög av klokheter i min vän.
Jag funderar sedan på vad jag själv egentligen fått kvar av mina föräldrar. Inte rena arv så som en ståtlig kroppsbyggnad eller ett ärftligt sug efter nikotin, utan rena lärdomar. Vad lärde de mig egentligen, som jag är glad åt idag?
Jag försöker tänka på vad mina föräldrar "brukade säga" men det enda jag kan minnas är pappas ändlösa "konversationer" med de bönder vars åkrar vi åkte förbi under våra söndagsutflykter med bilen. " - Jaha här växer det bra ser jag Janne. Det blir en fin skörd i år det." "- Naj du Evert, här skudd du ha slått för läng sen". Och mamma. Mina högstadiekompisar brukade skratta så oerhört gott åt att hon uttalade lotion exakt som det skrivs, utan det engelska uttalet. Inte så mycket matnyttigt att hänga i julgranen där alltså.
Men sen på kvällen så blir det ändå att jag sjunger pappas sång för sonen när han ska somna. "Lyckliga timmar" heter den och handlar i princip om att man ska njuta av livets små stunder för snart är livet slut. Och då inser jag, som i trollslag, att det nog var det viktigaste farsan lärde mig ändå, även om han aldrig sa det rakt ut. Att glädjas åt de små sakerna i livet samt att aldrig ta livet för givet. Hela han var ju faktiskt sådant personifierad när jag väl tänker på det. Bara det att mitt favoritpappaminnen är det när vi brukade se lucia på tv på luciamorgonen alldeles ensamma innan de andra vaknat. Och äta havregrynsgröt. Så oerhört enkelt. Som ändå blev till det allra finaste minnet när han försvann.
Morsan, hon är egentligen mycket för det där med små nära ting hon också. Hon kan grina av glädje framför ett blåeldshav eller en solnedgång. Göra en lycklig med en tallrik smultron hon åkt förbi Lojsta och plockat åt en. Men mest av allt så lärde hon mig om kultur. Hon gav mig orden, språket, böckerna, dans och sång och dessutom politiskt engagemang. Allt det som jag som vuxen hämtar mycket kraft och glädje ur.
Kanske är det ändå det viktigaste man som förälder lär sina barn. Det när man lär dem hur man kan bli glad och lycklig. Visar dem tips på vad som funkar. Och kanske finns det en stor poäng med att visa sina barn att det egentligen inte behövs så mycket. En tallrik smultron eller havregrynsgröt. En snygg blomma, en bra bok och lite Olof Palme bara. Vägen till lycka.
jenny_thomasson@hotmail.com