Det finns de som har sitt hem där hatten ligger men de allra flesta har ändå en specifik plats som allting utgår ifrån. Ett land, en stad, ett hus eller en alldeles särskild fåtölj. Jag hade aldrig tidigare tänkt att det kunde vara så specifikt förrän en person jag intervjuade frågade mig precis just så: Har du någon särskild plats i ditt hem där du känner dig som allra mest trygg?
Hon visade sin. Som jag minns det var den en fåtölj med ett lammskinn just invid en bokhylla.
Jag har ofta tänkt på det där sedan dess, det är några år sedan nu. Jag frågar också om det i mina intervjuer, nästan oavsett ämnet i övrigt. ”Var har du ditt hemma?” frågar jag.
Jag har märkt att svaret blir allt viktigare ju längre fram i livet en människa kommer. Många vänder åter till sin ursprungs bygd, flyttar tillbaka, flyttar hem.
En bekant till mig far hem till Dalarna varje år, trots att han bott på ön i evinnerliga tider. Gärna åker han ensam utan familjen, i alla fall för några dagar.
”Då kan jag fara runt och titta på de där gruvhålen i fred, jag måste få se dem någon gång om året” säger han.
Åter till hembygden för att tanka ursprung och trygghet. Det är ju bevars just från uppväxten vi alla har våra referenser, där lärde vi oss rätt och fel, därifrån utgår perspektiven.
Min plats är liten, någon kvadratmeter bara. En stol på en altan vid sommarhuset på Smålandskusten. Den är för mig en slags kyrka. Att sitta där, se vattnet i min vik av Östersjön, de höga tallarna, graniten med sitt gnistrande silverströssel när solen skiner.
En kopp kaffe, en bok, den väsande vinden, där når mig sällan det tyngsta svarta, där är jag en given del av historien, där finns mina gruvhål.
Där ska jag gömma mig när jag rånat banken, jag kommer att hittas lätt som den där plätten men jag får en stund i det totala lugnet innan jag åker in.
Där är jag ett med skrubbsårs-knän och agnade metkrokar, med tjärdoften, röken från enrisgrillen och grusvägen som i barndomen begjöts med sött doftande lut.
Luftmadrassbaden, fyrahästarsutombordaren, takpanelen som pappa spikade upp och hans svordomar när det gick galet, doften när mamma stekte strömming, aldrig överträffad av något.
En stol på en altan bara med så hög densitet av allting som är jag, där löses korsorden av sig själva, där läser jag en bok på tio sekunder, där ryms allt jag vet, allt jag vill, allt jag varit med om, allt gott, allt ont, allt sargat, allt sött. Den platsen är jag.