Morgonen är tidig här i Vietnam. För att hinna med tåget från Hué till vår resas sista anhalt Hanoi, måste vi stiga upp tidigt. Tåget avgår 06:45.
Sonen och jag fasar, inte för den tidiga morgonens skull, men vi vet att det här ska bli vår längsta resa med den thailändska kollektivtrafiken. Femton timmar!
Men det är väl inte så farligt? Fridfullt titta ut på det passerande landskapet, där arbetet på risfälten är i full gång. Äta en bit mat i lugn och ro i restaurangvagnen. Läsa en bra bok och sen lägga sig i sovkupén och sova en stund. Och skriva färdigt det här.
Hur jobbigt kan väl det bli?
Nästan en hel månad har vi, sonen och jag, flackat omkring i Vietnam. För mig har syftet med resan varit två saker:
1. I mitt ganska ”brokiga” liv, med mycket frånvaro, har yngste sonen varit den som jag umgåtts minst med. Han och jag behöver den här resan. Det kommer hans syskon, när de läser det här, att hålla med om.
2. Kriget i Vietnam och den blodiga och för USA nesliga förlusten vid Khe Sanh, bland bergen i mellersta Vietnam.
Dit kom jag 1968 som reporter och där såg jag för första gången människor döda av krig. Och där sårades jag själv av ett granatsplitter.
Under alla år har jag tänkt och talat om att åka tillbaka. Varför? Ärligt, jag vet inte. Men nu blev det av. Guidad tur, inklusive lunch, från Hué.
Men i Khe Sanh fanns inte så mycket att se. Några amerkanska stridsflygplan, som forslats dit i modern tid. Den så gott som helt igenvuxna start- och landningsbanan, några skyttegravar och ett museum. Det var allt.
I sista stund fick jag syn på ett större skyddsvärn med kraftiga stenväggar, små rum och grävda gångar under jord. På en stenvägg har någon knackat in: "Home is where you dig it".
Det känner ju jag igen!
Till det här rummet bars jag och blev omhändertagen av sjukvårdspersonal.
"Ditt hem är där du gräver det".
Jag citerade det i en av artiklarna jag skickade hem till Aftonbladet.
Mot Hanoi.
Ingen restaurangvagn, men skramlande matkantiner i passagerargången. Sex liggplatser i trånga våningssängar. Ingen bokläsning, bokstäverna för små för mina närsynta ögon. Toa med hål i golvet. Ännu sex timmar kvar.
Det ska kännas att vara på resa.