Magnus Ihreskog: Det går inte att låta bli att viska

Jag vet inte mycket om film, men jag såg ”Morrhår och ärter” på 80-talet. Jag har förstås sett fler, ”Taxidriver” till exempel, det är i och för sig ännu längre sedan. Jag blev lite het på Jodie Foster då, vi är lika gamla.

Men det är faktiskt inte ofta jag går på bio eller ser film i tv heller, för den delen. Jag är mer inne på att lyssna på musik och läsa böcker. Filmer gör mig mest rastlös.

Dock förstår jag att Will Smith varit på ön. Jag frågade hemma vem det var, sedan jag sett reportage i tidningarna och bilder på sociala medier. Jag upplystes då om två saker: att han är Oscars-nominerad skådespelare och att jag med sannolikhet är dum i huvudet.

Om jag trodde något så trodde jag nog att han var rappare.

Jag tänker att det är för väl att jag inte är kändis. Jag är ibland lite igenkänd, det vet jag, efter så många år med den här spalten.

Men kändis, nej.

Inte som Will Smith, han är uppenbarligen kändis. En sådan som folk tar selfies med, vänder sig om efter, pekar på, tisslar och tasslar; ”Såg du vem det där var...?”.

Fascinationen för kända människor är outsinlig. Jag är själv likadan, tänker ”undrar hur han eller hon är egentligen”, trots att jag i mitt yrkesliv gjort intervjuer med en hel del celebriteter och vid varje tillfälle insett att de ”är som folk är mest”.

Det går faktiskt inte att möta en så kallad kändis utan att ta in vem det är och viska just ”såg du!”

Ungefär som det inte går att inte tänka på den rosa elefanten.

Jag tycker lite synd om många av dem. Att inte kunna röra sig utan att vi andra noterar det, att hela tiden påpassade, alltid tvingas förhålla sig till sitt kändisskap.

Att var och en numera har en kamera i fickan har lär inte ha gjort livet enklare, minsta avvikelse hamnar i det associala flödet.

På sommaren fylls Gotland av kändisar, inte minst kommande vecka då Visby är tummelplats för kontainervis med tv-ansikten.

Jag kommer förmodligen att spela kändisbingo i smyg. Efter fem stycken som jag känner igen unnar jag mig en glass. Det finns risk att gå upp några kilo.

Naturligtvis är det fantastiskt att alla dessa påpassade personer, inte minst de inom politiken, kan röra sig tämligen fritt bland oss vanliga medborgare.

Jag vet att en del media efterlyser bilder, du vet: Har du bilder, mejla oss. Jag tycker att vi ska strunta i det och låta dem vara i fred.

...fast om jag verkligen träffat Jodie Foster, då hade jag inte tvekat att ta en selfie. Kanske två, till och med.